Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
Där hänga porträtt:
Han var drabant, och denne kapten anno åtta.
Konungens tromän, svärdsordens kors,
det vita bandet kring armen.
Han föll vid Warschau, han vid Kars,
han drog hän till Alaska.
Järnvägar byggde han i Taschkent,
han dog i pest i Samara.
Han förde trupp vid Dnjester och Bug.
Vid Filppula föll den siste.
Tigande räcka, stolta bragd,
ordlösa, tjänande trohet.
Ett mått är fyllt, fullbordat ett verk.
Glömskan skall famna er alla.
Blott lutande stenar med svårläst text
tankspridd vandrare hälsar.
Bleka ljus i vinterland.
Snart slocknar den sista lågan.
Snart skall svängande pendel stå still,
tömmas den sista salen.
Fjärran jag irrat, vilse gått.
söker mig hem över leden.
Hem från främmande furstars tjänst
hem mot det glömda ljuset.
En lärjunge till Tigerstedt är Göran Stenius,
som nu framträtt med en diktsamling »Fiskens
tecken». Titeln på Göran Stenius’ diktsamling
visar i vilken anda den tillkommit. Fisken,
det grekiska Ichtys, är en Kristussymbol —
detta namn häntyder sålunda på den kristna
väckelse, som författaren genomgått. Men
denna titel har kanske också en annan
mening. Vid tiden för vårdagjämningen står
solen i fiskarnas tecken; diktsamlingens namn
vill sannolikt också antyda att
mänskligheten nu upplever ingången av en ny
tidsålder.
Det kan förefalla som om vi skulle pressa
Göran Stenius’ poetiska symboler alltför
mycket. En sådan anmärkning saknar dock
fog; Göran Stenius är en mycket filosofisk,
en mycket medveten författare. Varje ord hos
honom är laddat med innehåll. Prosaisten
Stenius är emellertid poeten Stenius’
farligaste medtävlare; vid sidan av den
filosofiska roman »Det okända helgonets kloster»,
som författaren utgav för ett antal år sedan,
gör »Fiskens tecken» ett ganska blekt intryck.
Efter sina succéer som romanförfattare har
också Tito Colliander nu framträtt som lyriker
med en diktsamling »Dagen är». Denna bok
visar nog att författarens lyriska begåvning
inte kan mäta sig med hans talang som
prosaist. Därmed vill vi dock inte säga att
Collian-ders diktbok saknar förtjänster. Det är en
säregen, intellektuell diktarprofil som uppen-
barar sig i dessa dikter. Deras form är ytterst
koncentrerad — ibland i så hög grad att
meningen blir en smula otydlig. Dikterna talar
om en stark inre spänning, om en
individualitet, som föraktar människorna och söker
nå det omöjliga, vinna kontakt med det
gudomliga i tillvaron.
Tito Colliander ser allt ur evighetens
synvinkel och finner det alltförmänskliga hos
alla — oberoende av till vilken färg och till
vilket parti de bekänner sig. Skalden dömer
allt med den religiösa neofytens brinnande
trosiver och förakt för allt som är av denna
världen.
I första avsnittet i Ralf Parlands
diktsamling »Abel y Aifars sånger» talar en
trettitalets jazz-dandy. Han hånler ironiskt åt den
idiotiska tillställning som kallas
världsskeendet. Till tidsfördriv leker han med världens
meningslösa ting — och med dikten (den
blir ibland också därefter).
Kriget har lyft Parlands dikt till ett högre
plan. I boken ingår en cykel krigsdikter, som
är gripande poesi. De bär inte
tillfällighetsdiktens prägel, de har den nödiga distansen
från nuet, de har de stora perspektiven mot
det eviga. Ställvis är Parlands tidsdikt dock
alltför beroende av Diktonius, t. ex. dikten
»Krig och fåglar». Det är ett inflytande som
den unge författaren bör göra sig fri från.
Endast tidsdikter upptager Emil Zilliacus’
»Finlands festspel», Jarl Hemmers »Du land»
och Joel Rundts »Landet i norr». Emil
Zilliacus’ samling gömmer på så betydande dikter
som den diktcykel »Finlands festspel», som
gett hela boken dess namn. I den ingår sedan
ytterligare några dikter, i vilka Zilliacus ger
ord åt sina känslor inför det faktum att
Viborg och Karelen, diktarens hembygd, slitits
lös ur samhörigheten med Finland och
införlivats med fiendelandet i öster. Det är en
djupt personlig sorg som får uttryck i dessa
klassiskt strama dikter. Jarl Hemmers »Du
land», som rent poetiskt står på ett betydligt
lägre plan än Zilliacus’ samling, är åter i
främsta rummet ett vittnesbörd om diktarens
religiösa uppgörelse inför tidsskeendet. Den
moraliska fråga som alltjämt — nu mera
än någonsin — sysselsätter Hemmer är
lidandets och offrets problem. Hur kan
världens ondska förenas med Guds allsmäktighet ?
Finns det någon mening i alla de offer av liv,
som mänsklighetens blodiga historia kräver?
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
