Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svensk skönlitteratur i Finland
ditationer börjar som ett litet enkelt
musikaliskt tema, men det stiger och stiger, det
kommer oss hårt in på livet och det brytes i
ett brusande slutackord. Så växer denna bok
om gångna somrars idyller och gosseäventyr
och om prövningar och sorger till en bild av ett
helt mänskoliv, ett mänskotemperament,
Hans Ruins eget. Där finns i bokens rum
alltsammans: allt det lätta och lyriska i Ruins
väsen, som han också ser i björkdungen
utanför ett av de fyra fönstren; den böjelse för det
högtidliga och allvarstunga, som förefaller
honom vittna om en omedveten strävan att
efterlikna de raka och stränga furorna utanför
fönstret i väster; där är till slut det
väderstreck i Ruins liv, mot vilket intet fönster
vetter, förintelse- och dödstanken, vars svarta
skugga också fallit över författarens väg.
Närmast verkligheten står Hans Ruin i sin
bok i skisserna »Bryggaren Bäck», »Hård
verklighet» och »Gubben Wiggs begravning».
Det är trenne ypperliga skildringar av livet
ute i havsbandet, ett tungt, mödosamt liv,
som kräver hårda sinnen och hårda nävar. I
dessa skisser -— man ville kalla dem noveller —
har Hans Ruin på grundval av faktiska
händelser skapat litterära konstverk, som visar
att Ruin är en skönlitterär författare av hög
rang. Andra har gett skärgårdens liv mera
mustigt och realistiskt än han, med lukt av
havets sälta, tjärade fiskarbåtar,
strömmingsfångster och brännvin. Det som Hans Ruin
ger bättre än någon annan, det är
stämningarnas lyrik, vindens lek över kårande
vattenytor, molnens och trädens spegelbilder vid
stranden i junikvällarna. Det finns ingenting
dött i de naturbilder Ruin frammanar i sin
bok. I många skisser i »Rummet med de fyra
fönstren» spelar Ruin också upp rent lyriska
temata, utan något staffage av mänskofigurer.
Jag kan inte neka mig nöjet att citera den
underbart vackra inledande prosadikten
»Sommaren har en vecka», som ger
grundstämningen i hela boken:
Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan.
Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig
sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några
dagar allt. Före den se vi ut längs en rad av dagar,
som utan slut tyckas skjuta sig in bakom varandra,
i ett oändligt långt perspektiv. Efter den ha vi bara en
liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån
oss mer än någon annan förmår ge.
Men annorlunda är det inte med livet självt. Där
ändrar sig också allt på några år. Ännu i går kunde
livet tyckas ligga framför oss. Och i dag förefaller det
mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande
år falla av som tomma blomhängen som aldrig satt
frukt.
Boken är som stilkonst betraktad ett av den
finlandssvenska litteraturens vackraste verk.
Hans Ruin skriver en smidig prosa, som
rytmiskt följer innehållets alla skiftningar; man
ser genom dess smidiga hud hur livets blod
strömmar och pulserar i ådrorna. Tanke och
bild, djup och klarhet är dess signatur.
Samtidigt har Hans Ruin utgett en
aforismsamling »Makt och vanmakt». Om denna
bok också inte kan mäta sig med »Rummet
med de fyra fönstren» är den likväl ett
arbete av högt litterärt värde. Boken handlar
främst om maskinkulturens triumf och det
mänskligas vanmakt. Motivet »makt och
vanmakt» går dock genom boken även i andra
skiftningar. En aforism lyder t. ex. helt
enkelt: »Störst bland stormakter: —
vanmakten» — en aforism som gisslar samma
allmänmänskliga egenskaper som Ibsen i sin
hånfulla kritik av Bøj gens anda, av dem som
»gaa udenom». Men aforismerna handlar också
om många andra ting, de är en varmt
kännande människas reaktion inför det som skett i
världen under de senaste åren. Många av
dessa aforismer har form och färg som
målningar, de är ett slags croquisbilder av
situationer, som författaren mött vid olika
tillfällen. Den vackraste av dessa är kanske
»Krigsmadonna», ett minne från Finlands
vinterkrig:
Skoltlapparnas flyktingsläger vid ishavsvägen.
En skolsal. Utanför fönstren en snöslätt. På dess
krön en bondgård med låga, långsträckta
manbyggnader och brunnssvänglar mot den mulna skyn. På
golvet skoltar sysselsatta med att av renhudar
förfärdiga soldatpjäxor. Tandlösa gummor, kloka gubbar,
unga kvinnor, småpojkar och småflickor, tärda av
innesittande och bristande föda. Längs väggarna, bland
korgar och bylten och säckar fyllda med halm,
spädbarn i pulkor av flätade rötter, som strukna med
jordbeck och harts kunde flyta på vattnet likt korgen med
Moses bland sä ven på Nilen.
En gyttring människor i brokiga färger. Som en
riva med skogsbär — tranbär, blåbär. Det som vuxit
på tuvor, legat på mossar, sammanträngt i ett enda
trångt rum.
I en vrå sitter en ung mor med barnet i knäet. Hon
är späd som en docka, barnslig och vithylt — en
dvärgkvinna med en tunn och genomskinlig varelse i
famnen. Barnet har fötts för tidigt under flykten ur
skogarna.
Men när hon blottar bröstet är hon en helt annan,
stor och stark, hon är bara kvinna. Barnet pressar
ansiktet djupt in i det varma bröstet, men själv sitter
hon oberörd av allt, med blicken ut i rummet, liksom
utanför tiden. Ett oändligt avstånd och dock oändlig
närhet.
Moderligheten själv, som alltid skall finnas, alltid
skänka näring, huru än människorna förgöra och
föröda varandra.
Någon frågar henne var hennes man är. Ingenting
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
