Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
förändras i hennes ansikte. Hon ser blott ut i rummet
som förut. Hon svarar icke. Men gumman bredvid gör
det i stället:
— Ute vid fronten.
Då sker någonting i hennes ansikte. Hennes ögon
fyllas långsamt med tårar, hon börjar vagga med
huvudet.
Hon har återvänt till livet, till smärtornas och
verklighetens värld.
Ur det tidlösa har hon återvänt till tiden.
Elmer Diktonius har utgett en samling
ursprungliga, karakteristiska mänskoporträtt,
»Medborgare, II». Det finns där också ett
självporträtt, som författaren kallat »Bakom
spegeln». Diktonius är i denna bok, som så
ofta, naturalist och naturdyrkare. Hans prosa
luktar av svett, mull och dynga. Det är en
barnvän, en djur- och blomsterälskare, som
talar i dessa ohöljda skisser. »Bryskt skriver
jag, men ömheten förnekar jag inte» — det är
programmet. Tendensen framgår ur den lilla
berättelsen om slaktardrängen Veikko, som
tröttnar på att dräpa liv efter liv, överger sitt
blodiga jobb och blir jordbrukare och
växt-ätare:
Just då rycker Veikko opp en väldig rova ur leran,
beundrar dess frodiga blast som ingen mask nosat på
och kör sina tänder i dess saftiga rundel. Att ett gott
stycke jord följer med i gapet på honom besvärar
honom inte en smul.
Diktonius vränger ut och in på människorna
och kastar fram deras innersta tankar och
känslor i deras tillblivelseform, trasiga,
rykande och varma. Kännetecknande för denna
bok är den inre monologen sådan författaren
odlar den t. ex. i skissen »Josef och Sussan»:
Och där kommer hon, ungdomen, Sussan, glittrar,
Elvira Susanna Kärrkvist, Sjundeå, just som på
fjädrar, svänger med handväskan, sliten men glittrar,
på Henriksgatan, och Capitol har Garbo, men man har
ju sina tycken, och Hufvudstadsbladets modenytt, ja
den hatten, och så hamnar man förstås mitt bland
judarna, rena ghettot, det vet man från Meyrinck, för
man läser, o tralala, hast du noch Mut mit mich in
ein Sintflut, zu schwimmen, men oj, titta, såna ögon,
stora som halva ansiktet, och strålande, som fårögon
i mörkret, nej getabocks, fascinerande, sa greven och
formade en anstolt bena av sina två återstående
hårstrån, nej man svänger om vid Simonsgatans hörna
och tar sig ännu en titt på de där underba-ara ögonen,
som ett lamms med vargen inom sig, o agnus Dei qui
tollis peccata mundi, oo-o agnus Dee-i, för man kan
ju sin Bach, altstämman, från kören.
Det påminner om den naturalistiska
stilteknik, som Strindberg använde i sin strävan
att ge det mänskliga själslivet i dess
embryonala ursprunglighet, t. ex. i den mästerliga
novellen »Sjönödslöftet» i »Skärkarlsliv». Det
förefaller dock som om Diktonius här och där
gått till överdrift. Författaren går nog även
flerstädes i »Medborgare, II» utanför den goda
smakens råmärken.
I karelsk miljö rör sig handlingen i Hagar
Olssons roman »Träsnidaren och döden».
Boken kallas uttryckligen i en underrubrik för
en »Berättelse från Karelen». Det
grekiskortodoxa Karelen är för Hagar Olsson en
symbol för den enkla fromheten, för
människokärlekens och självuppgivelsens lycka.
I »Träsnidaren och döden» berättas det hur
en anspråkslös byskulptör Abel Myyriäinen
plötsligt finner att tillvaron skiftat färg. Allt
är vissnat mitt i sin fulla blomstring. Livet
tyckes honom vara utan mening, hans små
lustiga träskulpturer förefaller honom som en
eländig klåpares verk. Myyriäinen bryter upp
för att finna de livgivande källsprången i det
fördolda. Han beger sig hem till Karelen; hans
väg för från väster till öster, från
västerlandets rationalism till österlandets mystik. Det
Karelen han uppsöker är det
grekisk-orto-doxa Karelen, med kyrkor och kloster,
smyckade med lökkupoler, med gyllene kors, med
ikoner och helgonbilder. Det är den bygd,
där — som författarinnan säger —
»korsfarare från Novgorod och heliga män från
Athos hade nedlagt kristendomens ljus i
folkets hjärta, långt innan Västern kom till
dessa landamären med eld och blod». De
munkar och heliga eremiter, som Myyriäinen
sammanträffar med, ger den själsligt upprivna
konstnären en aning om den kristna trons,
den religiösa samlingens kraftkällor. Hos de
fattiga människorna i dessa undangömda
nejder finns det någonting av det barnasinne,
för vilket naturen, nuet och det tillkommande
livet upplåter sina hemligheter.
Samma andliga stadier som Myyriäinen
passerar också Sabine, den fjortonåriga
trotsiga herrgårdsflickan, som omskapat sin kropp
och sin själ till ett stiliserat konstverk. Hennes
hem Lintula gård är en av de karelska
herrgårdarna, där ryska hovmän och
grandseigneurer fordom härskade, solande sig i
glansen från det kejserliga Petersburg. Sårad
i sin ömtåliga självkänsla rymmer Sabine en
dag från sitt förmögna hem, ut i den karelska
ödemarken. Hon tänker taga sitt liv, men
räddas i sista ögonblicket. Hon finner en
fristad hos en fattig, from eremit. Genom sitt
föredöme och sina milda ord lär han Sabine
ödmjukhetens gudomliga visdom. Som en ny
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
