Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
betingade, att de gärna göra anspråk på hela
uppmärksamheten för egen del. De förlorade
på scenen den egenartade metafysiska
distansverkan som Lagerkvist annars med sådant
mästerskap förstår att frammana i all sin
ömsinta omvårdnad av den skenbart obetydliga
realistiska detaljen och trots det ofta ända till
platthet vardagliga språk han bemödar sig
att bevara i sin dialog. Lagerkvist har i Seger
i mörker prövat en teknik som i grunden
inte stämmer rätt väl överens med hans
kynne. Hans tanke är och förblir gäst hos
verkligheten. Lagerkvist besitter den
sällsynta förmågan att se på även de mest nötta
och allbekanta ting med en främmandes öga
och därigenom plötsligt göra dem på nytt
meningsfulla för oss. Men till objektiv
rapportör från omvärlden är han icke skapt,
och inte heller till psykologisk journalförare
av den empiriska skolan.
Pär Lagerkvist är poet och han är
mystiker. Mystiken hos honom är icke ett
filosofiskt eller religiöst system, det är en andlig
disposition, ett behov som pockar på
utlösning. Lagerkvist har i det längsta vägrat att
söka denna utlösning där mystiker vanligen
söka den, i det transcendentala. Hans mystik
börjar och slutar i livet självt. Livet å andra
sidan gör ingenting för att komma detta
behov till mötes. Det sätter somliga av oss till
världen med det, det är allt. Med ett behov
av mystik, eller ett krav på klarhet eller på
rättfärdighet, vilket i grunden blott är andra
funktioner av samma behov. Få ha starkare
än Pär Lagerkvist gett uttryck för det
smärtsamma i sammanstötningen mellan våra
subjektiva krav på en mening i tillvaron och dess
egen absoluta indifferentism.
Seger i mörker handlar om en man som
satsat sitt liv på kampen mellan kosmos och
kaos i samhällslivet. Lösensordet för honom
i samhällets som i individens liv är ansvar.
Den demokratiska statsordning som för honom
i enlighet härmed är den högsta har fört
honom fram till den ledande posten i landet.
Som högste ansvarige för dess öden
symboliserar han folkets egen ansvarighet. Hans
egen heder är utan fläck, såväl i det offentliga
som —- till synes -— i det privata.
Men normer och åsikter äro ett, liv ett
annat. Hur grundväsentligt olika Lagerkvists
problemställning och Maxwell Andersons äro,
stämma de dock överens på den punkten.
Det finns hos allt liv en sugning mot det
oansvariga, det irrationella. I samhällets liv
som i individens. Principmänniskan,
rationalisten, utvecklingsoptimisten Fontän kan lika
litet göra sig urarva från den sugningen som
det samhälle han leder. I hans privata liv
symboliseras den i dubbel måtto genom den
utomäktenskapliga förbindelse, han
underhåller med en ovärdig kvinna från den undre
världen, och genom den ödesgemenskap, med
vilken han är fastkedjad vid den tvillingbror,
som fysisk och moralisk undermålighet
pressat ned i samma undre värld. Hat och
svartsjuka driva tvillingbrodern att utnyttja sin
kunskap om detta illegitima förhållande för
att skilja honom från hustrun. I
samhällslivet låter Lagerkvist samma destruktiva
och oansvariga makter representeras av
företrädarna för den »samhällsbevarande»
riktning, som i självbelåten förtjusning över sitt
eget s. k. verklighetssinne och icke utan
tydlig skadeglädje betraktar
samhällsordningen som en överbyggnad över
människonaturens egen radikala ondska. En
överbyggnad som endast kan hållas upprätt
genom ett hänsynslöst utnyttjande av det
övertag över oliktänkande som det
organiserade våldet skänker.
Fontän lider nederlag inför dessa dunkla
makter både i sitt privata och i sitt
offentliga liv. Och dock kallas dramat Seger i
mörker. Därför att kärleken mellan Fontän
och hans hustru till sist visar sig starkare
än både sveket och besvikelsen, därför att
icke ens vissheten om motståndarnas
tillfälliga övertag, icke ens döden för deras hand
kan beröva Fontän tron på rättens slutliga
seger. I detta credo quia absurdum, vari
Seger i mörker liksom Morgondagens män
utmynnar, mötas återigen Lagerkvist och
Maxwell Anderson. Bevisföringen är lika
bräcklig hos den ena som den andra. Men är
den icke logiskt, så är den dock dramatiskt
giltig. Och sådan tesen är, är den sist och
slutligen det enda vi ha att hålla oss till, för
så vitt livet, som Anderson formulerar det,
överhuvud taget skall vara värt att leva.
Den är icke beroende av någon bevisföring.
Den är ett postulat.
Det tekniskt perfekta, men nog en aning
hårda spelet på Dramatiska teatern bidrog
otvivelaktigt att ge pjäsen en karaktär mindre
av ett drama om en kamp mellan ont och gott
inom människan och samhället än om en —
nog så spännande och verkningsfull ■—- kamp
mellan onda och goda människor, alltså
mindre av idédrama än av tendensdrama, ett
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
