Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
tendensdrama med inslag av melodram.
Slutakten med den råa insurgenthopen i källaren,
som håller Fontän fången, och Stellas
plötsliga uppenbarelse mitt ibland dem blev en
effektscen, där det skreks och larmades som
i ett regelrätt revolutionsdrama från gamla
tider. Sedda var för sig voro annars
skådespelarnas prestationer i sin konsekvens och
sin skarpa konturering värda all respekt.
Uno Henning överträffade sig själv i Gabriel
Fontäns roll. Han lyckades övertyga om
mannens personliga betydenhet, där fanns
tyngd och pondus och där fanns också
idealiteten. Visst kom det som alltid något spänt
och hårt i hans spel i vissa ögonblick. Men
å andra sidan är det doktrinärt
omedgör-liga hos åsiktsmänniskan Fontän och det
ansträngt viljebetonade hos
handlingsmänniskan, som Henning så ypperligt fick fram,
just det centrala hos mannen och själva
förutsättningen för det som händer honom
i dramat. Som hans degenererade
tvillingbror, puckelryggen Robert Grant, drev Olof
Widgren också han karakteristiken till sin
yttersta spets och åstadkom en skurktyp
som med sitt feminint sötaktiga och
samtidigt gemena leende, sin anlagt överlägsna
cynism och sin krypande strykrädsla tycktes
komma vandrande direkt ur ett drama av
Victor Hugo; en karakteristik som innebär
både ett beröm och en aning kritik såväl för
skådespelarens som för författarens del. Tora
Tejes Tekla var en oåtkomlig och upphöjd
fylgia, som lånat en enkel och vardaglig
människas skepnad och väsen. Utan att
riktigt övertyga i den senare egenskapen, men
så mycket mer i den förra. Men den
motsägelsen finns också den i själva rollen.
Ställt med teoretisk skärpa, som
otvivelaktigt återverkat en smula ofördelaktigt på
den konstnärliga omedelbarheten och också
på den psykologiska motiveringen, återfinna
vi samma problem i ett drama av Lars Levi
Læstadius, Framåt, som Svenska
Dramatikerstudion framförde vid sin första
föreställning under höstsäsongen 1940. Den
verkningskrets dessa föreställningar äga är icke stor,
de spelas i regel endast en gång för en
abonnemangspublik på några hundra personer.
Därtill äro företagets konstnärliga och
ekonomiska resurser så pass begränsade att den
dramatik som spelas knappast kommer så till
sin rätt som den skulle göra på någon av de
ordinarie teatrarna. Ett sceniskt framförande
av en pjäs bör ge något mera än vad enbart
läsningen därav kan ge, det är en
minimi-fordran på en teaterföreställning, som
Studion trots berömvärd ambition icke alltid
förmått tillfredsställa. Sitt största
berättigande har Studions verksamhet
otvivelaktigt då den förmedlar bekantskapen med
otryckt dramatik, som överhuvud taget inte
skulle nått kontakt med publik på annat sätt.
Det var nu fallet just med Læstadius’ pjäs,
som redan ur den synpunkten kan göra.
anspråk på någon uppmärksamhet. Författaren
har tidigare fått ett stycke spelat på Nya
teatern, - vilket trots en omogen form
intresserade genom den personliga ton som brot
igenom i den. Man fick en ovanligt stark
känsla av att det var egna erfarenheter
författaren var ute för att skriva ifrån sig,
därtill så nära liggande att han haft svårt
att tvinga sig till den objektivitet inför dem,
som dramats form onekligen kräver. Också i
Framåt har han varit mycket starkt
personligt engagerad, därom är intet tvivel.
Men debatten är här lyft upp till ett
intellektuellt plan som ger den större
allmängiltighet.
Utgångspunkten för Læstadius har varit
samma motsättning som hos Maxwell
Anderson och Lagerkvist mellan å ena sidan en
moralisk relativism, som söker sina argument
ur de mest skilda arsenaler, och ett krav på
en fast livsåskådning att hålla sig till när
marken börjar gunga under fötterna. Lika
litet som någon av de båda andra
författarna har Læstadius lyckats teoretiskt
motivera detta krav. Han som de har endast
kunnat konstatera att det finns där hos
somliga av oss, och han som de har kommit till
det resultatet att dessa somliga äro de bättre
ibland oss.
Den värdenihilism som intrigerat
Læstadius ända därhän att han måst skriva en
pjäs om dess härjningar har djupare rötter
än enbart i den politiska dagsdiskussionen,
om det också blivit dess återspeglingar inom
denna som aktualiserat problemet för honom.
Hos alla de ungdomar han sammanför oss
med en vårbalsnatt i Uppsala ligger det och
gror oklara och osmälta reminiscenser från
studentrumsdebatter, där Hägerström och
hans moralkritik satt in sitt för
omisstänksamma vanetänkare från hyggliga men
absolut ointellektuella hem landet runt så
oroande-ferment. Djupare sett är den debatten
ingenting annat än ett uttryck för det behov som.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
