Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
värvade vän är heller inte så viktigt.
Laestadius har varit så intresserad av annat, att
han försummat att engagera oss tillräckligt
djupt i de individuella öden han skisserar
för att vi skulle bekymra oss därom. Alldeles
klart blir det inte heller med idédebatten i
pjäsen, ehuru slutaktens långa diskussion
nog avser att utgöra ett facit i denna. Man
lämnade teatern med det intrycket att
Laestadius mot Werners improduktiva
relativism velat ställa Bergs
handlingskraftiga övertygelsetrohet. Vårt hjärta är med
Werner när han följer Berg i striden mot
hans och alla rättsinnigas gemensamma
fiender. Men vi skulle velat ha klarare besked
om författaren genom att enrollera honom i
denna strid menat sig definitivt ha rivit upp
uppsalarelativismens positioner. Är inte
relativismen också den en övertygelsen att leva
för och att dö för? Och om vi nu skulle se
sanningen rakt i ögonen: är det inte just
för relativismen vi nu ha intagit
en-garde-ställning, den relativism nämligen som är
ett annat namn på rätten att fritt pröva,
att tvivla och ställa under debatt, och vars
praktiska konsekvens är skyldigheten att
bekämpa alla försök att enkelrikta
tankelivet till förmån för en enda statligt
sanktionerad åskådning? Den som satsar sitt liv på
den rätten och som tror att sanningens och
därmed samhällets intressen i längden endast
befrämjas genom en fri men oblodig kamp
idéerna emellan, han är dock sist och
slutligen ingen värdenihilist, även om han inte
bekänner sig till något av de trossystern som
inregistrerats i de religiösa eller filosofiska
handböckerna.
En annan sak är att en sådan relativism
onekligen ställer sina krav på den som
omfattar den, och vad Laestadius’ pjäs ytterst
handlar om är inte om relativismens
nederlag inför trosvissheten, utan om några
ungdomar som inte stått rycken vid de prov
det fria idélivet ställt dem inför. Risker
medför ett fritt tankeliv, liksom allt liv. Och de
problem som möta oss på vår väg äro gudi
klagat inte enbart av teoretisk art, utan
understundom av fruktansvärt praktisk
sådan. Först i kollisionen med dem är det
den individuella kvaliteten hos människorna
kommer till synes. Och vad är det när allt
kommer omkring problemet djupast sett rört
sig om i Lagerkvists och de amerikanska
författarnas pjäser, likaväl som i Laestadius’,
om inte om mänsklig kvalitet? Är inte sist
och slutligen all allvarlig dramatiks syfte just
detta: att ständigt på nytt aktualisera frågan
om vad som är mänsklig kvalitet? Vid sidan
därav är allt annat mindre väsentligt. Till
och med idédebatten.
Framåt mötte oss nu emellertid lika litet
som andra pjäser enbart som ett stycke
moraldiskussion eller idédebatt, vad man nu
vill kalla det, men också i någon mån som
teaterföreställning. Som sådan var den på
intet sätt uppseendeväckande, vi fick som
ofta vid Studions föreställningar riklig
användning för den goda vilja att lägga till
och dra ifrån som en lojal teaterbesökare
alltid bör vara utrustad med. Oscar Ljung, som
var litet för påträngande arrogant i
uppsalascenerna, fångade emellertid starkt vårt
intresse i de följande akterna. Där fanns något
hos honom både av den nervernas hets och
den tankarnas oro som skall till för att
förvandla detta tankedrama till ett mänskligt
drama.
Om det är så att det allvarliga skådespelet
ytterst syftar åt att genom konstfullt
uttänkta dramatiska situationer ge relief åt
vad som nyss kallades mänsklig kvalitet,
följer inte därav att en förutsättning för en
sådan dramatik är människornas fulla
handlingsfrihet, med andra ord deras fulla ansvar
för de handlingar de begå? Karl Ragnar
Gierow har i Rovdjuret (Dramatiska teatern
mars 1941), i kraft av den handlingsfrihet han
i sin egenskap av diktare i alldeles särskild
grad måste tillerkännas, avstått från att
utrusta hjälten i sin pjäs därmed. Resultatet
har också — så som jag ser saken — blivit
att det fängslande sceniska verk han
åstadkommit mindre är ett drama i egentlig
bemärkelse än en dramatisk allegori. Nu kan
man säga att detta är en tvist om ord. Men
jag tror inte att Gierow har något att förlora
på den ordtvisten. Bedömer man Rovdjuret
efter samma måttstock som ett vanligt
psykologiskt drama, kan det hända att man
finner karaktärsskildringen även i
huvudrollerna mer än lovligt konstruerad och i många
av birollerna, trots deras omsorgsfullt
genomförda och mycket måleriska
individualisering, inspirerad mera av den känsla för det
anekdotiskt verkningsfulla som en rik
beläsenhet skänker än av en omedelbar
verklig-hetsobservation. Ser man Rovdjuret däremot
som en vacker och djuptänkt poetisk allegori,
mister denna kritik sin udd. Tankeleken stån-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
