Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
nar vid vad den är, en tankelek. Och den
gierowska poesin med sin egendomliga
sammansättning av logisk stringens och
fantasifullt bisarreri förblir poesi även den, ett
konstfullt och originellt ramverk kring den
allegoriska grundtanken.
Att Gierow själv skulle godta det
betraktelsesättet är jag däremot inte så säker på.
Han har enligt diktares sed så levt sig
samman med sina diktade fantomer att han tror
på deras självständiga existens inte bara som
diktade fantomer, utan som realiteter.
»Skådespelet är inte alls menat som ett broderi
på en länge kvarlevande, pittoresk
vidskepelse, inte heller som en studie i den art av
sinnessjukdom, som fackmännen gett en
särskild term och kalla lykantropi. Det är inte
ens en legend, det är verklighet», skriver han
i en introduktion till dramat.
Uppfattad som saga eller verklighet, är
Rovdjuret från författarens sida ingenting
annat än ett försök att komma tillrätta med
det ondas problem, ingivet av samma
ångestfulla verklighet som den alla de här
omnämnda pjäserna från olika utgångspunkter
återspegla. Gierows uppläggning av
problemet är den obarmhärtigaste av dem alla.
Det onda som driver slottsherren i Rovdjuret
att en natt varje månad i en varulvs skepnad
riva ett mänskligt offer och suga dess blod
är medfött och obotligt. Varulven själv är
utan skuld däri, hans onda är ett arv. Han är
annars en man full av nobla impulser, han
älskar vad som är vackert och han förtärs
av ett omättligt ömhetsbehov. Någon
lösning av den antinomin är icke längre möjlig
inom ramen för den evolutionistiska
föreställningsvärld där en Maxwell Anderson rör sig.
Icke ens i antinomin Fontan-Grant hos
Lagerkvist är den moraliska pessimismen driven
så till sin spets. Ur den finnes endast en
utväg, och den utvägen är det också Gierow
väljer: det religiösa underverkets, här
symboliserat genom en ung kvinna som frivilligt
påtager sig samma förbannelse som vilat på
hennes älskare, under fullt medvetande om
risken att själv aldrig bli löst från den.
Uppställningen av problemet är så klar den
kan vara, lösningen likaså. Ändå kan det
inte hjälpas att bådadera lämna oss
otillfredsställda. Varför? Kanske därför att den
sista illusion vi vilja släppa är den om en
Seger i mörkret trots allt, vunnen genom vår
egen kraft, eller genom tron på att de goda
makterna inom oss dock en dag skola få över-
Fot. Almbers & Preinltz.
Tora T eje och Lars Ranson i
»Rovdjuret».
Dramatiska teatern.
taget över de destruktiva. Det är som jag
flera gånger framhållit en tro grundad på
mycket klena sakskäl. Men det är den enda
tro som gör det möjligt för oss att spela
med i det sorgespel vi äro inblandade i, som
gör det möjligt för oss att med ett visst
jämnmod emotse det tragiska slut detta
sorgespel måste få för vår egen del. Det är
överhuvud taget den enda tro som gör det
möjligt för oss att uppfatta tillvaron som ett
drama och inte som en kuslig spökhistoria.
Det kan inte förnekas att ett tycke just av
kuslig spökhistoria verkligen kommit att
vidlåda Rovdjuret. Utan tvivel är det Gierows
mening att Cecilia i pjäsen, den unga kvinna
som först offrar sin dygd och sedan sin själs
salighet på varulven, skall symbolisera de
positiva och goda makterna i tillvaron. Men
om vi till nöds kunna med författaren
godtaga varulven som verklighet, förblir Cecilia
för oss saga och ingenting annat än saga.
Lyckligtvis har sagan sin poesi och
spök-historien sin spänning. Och det finns rikligt
av bådadera i Rovdjuret, tillräckligt för att
hålla oss fängslade kvällen igenom. Och
bådadera äro lyfta av en poetisk diktion som
redan den skapar distans från verkligheten
och välver en hög rymd över skådespelet.
Gierow har nog aldrig skrivit en skönare vers
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
