Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G limstedt
ambition; det blänkte till av melodisk och ej
minst klanglig ingivelse särskilt i de båda
långsamma satserna, den andra som lät ej
blott gossen tillsammans med morbror
Gottfried, men också oss andra lyssna till
»sommarkvällens fågelsång och syrsors läten»
samt den fjärde vars hyllning åt musikens
konst fick ett både varmt och serent uttryck.
Emellanåt var det svårt att följa med,
företrädesvis i de snabba, ställvis starkt explosiva
satserna, men även där intresserade verket.
Ett annat och i konsertsalen nytt slags
samverkan mellan ord och musik
presenterade Lars-Erik Larssons förut i radio hörda
s. k. lyriska svit »Förklädd gud», där de i
Hjalmar Gullbergs cykel ingående dikterna
var för sig reciterades för att omedelbart
därefter få sin av orkestern beledsagade
ut-tydning av sopran, baryton eller blandad
kör. De förstärkte, ömsesidigt belyste
varandra, dessa dubbla framföranden av
texterna, vars musik med uttrycksfullt
led-motivisk melodik anteciperade de i slutet av
den berättade tessaliska sagan uppenbarade
»lösenorden, flöjtvisans dolda text». Till
det sinnrikt poetisk-musikaliska
växelspelets lyftande verkan bidrog vid
framförandet i särskilt hög grad Olof Molanders
recitationskonst.
Liksom i en tidigare hörd och vid vårens
Nordiska musikdagar i radio återframförd
»Teatersvit n:r 4», scenmusik till »Köpmannen
i Venedig», visade sig Gösta Nystroem från
sin mer tillgängliga sida i den för
Konsertföreningen nya fyrsatsiga svit n:r 2 som
hämtats ur musik till »Stormen».
Huvudsakligen gäller omdömet den melodimättade, i
sin harmonik mjukt dissonerande largosatsen
»Ferdinand och Miranda» samt »Skördedans»,
det osökt rustika slutnumret. Förspelet
behövde ingen titel, såvida inte storm var ett
för svagt ord för det utan mer märkbar
motivisk stilisering här lössläppta, ytligt
illu-sionistiska avgrundslarmet som möjligen skulle
uppfattas annorlunda i samband med
sceniskt framförande. För satsen »Caliban och
sjömännen» finner jag mig i programmet ha
satt ett frågetecken -— det får stå kvar.
»Musiken, verkar improviserad» — skriver
Dag Wirén i sin i programbladet publicerade
kommentar till sin andra symfoni i Ess-dur.
Omdömet kunde gälla inte bara en viss
åsyftad passus, men verket i det hela som
saknade de för en del av tonsättarens
tidigare mer miniatyrartade kompositioner ut-
märkande fasta konturerna. Wirénsk esprit
och även något sentiment präglade dock flera
partier. »Fullt modernt men eftersträvar — —
en viss klassisk balans i uttrycket» — skriver
den förut genom en symfoni bekante Gustaf
Paulsson om det musikaliska innehållet i sin
Sinfonietta, som nog klangligt, med
skrällande mässing och sina av »logisk»
stämfö-ring framkallade dissonanser, tog
överbalansen ibland. Men det var inte bara vad man
kallar det bullrande, men också rytmisk snärt
och ettrigt humör som särskilt i yttersatserna
höllo åhörarna vakna. En stigande linje
utmärkte Ingemar Liljefors pianokonsert:
trevande i första allegrosatsen, mer
målmedveten i det lekfulla allegrettot och ohämmat
hamrande lös i finalen som jämte det
dominerande, ilsket jazzsynkoperade motivet dock
även bjöd på bred kantilena. Det dialogartat
med orkestern musicerande pianot sköttes
med mycken myndighet av tonsättaren själv.
Ännu en pianist som nu även presenterade
sig som tonsättare är Hans Leygraf, vilkens
Concertino för piano och orkester visade sig
välgjord och välklingande, väl med mest
personlig touche i det exotiserande andandet.
Som exekutör både här och i en
Mozart-konsert gav Leygraf nya prov på sitt tidigt
uppmärksammade, alltmer mognade
konstnärskap. (Återstående, mestadels smärre
svenska instrumentala nyheter, den nyupptäckte
17oo-talskompositören Gustaf Fredricis
pianokonsert, Gunnar Eks Fantasi och fuga, Tobias
Wilhelmis Svit för stråkorkester och Carl
Birger Blomdahls »Symfoniska danser»
und-gingo mig.)
En utländsk, mer än 90 år gammal nyhet
som först för några år sedan — efter påstådda
påstötningar från andevärlden — fick sitt
urframförande hade nu också nått Stockholm:
Robert Schumanns violinkonsert i d-moll,
som i värde inte kan mäta sig med
pianokonserten men dock oförtydbart bär sin
mästares stämpel. Kanske kunskapen om det
olycksöde som snart efter verkets
fullbordande drabbade komponisten lät mycket i den
första satsen klinga särskilt patetiskt gripande.
Den långsamma satsen hade något av
Schu-mann-lied, medan den sista, såsom även
tidigare kunde hända tondiktarens finaler i
snabbt tempo, gärna ville hamna i enformig
rytmik och även i övrigt föreföll tillkommen i
trötthetens tecken. Hur långt den revidering
sträcker sig som företagits av Georg
Kulen-kampff, den mästerlige violinisten som pre-
37°
t
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
