Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
senterade verket, undandrar sig bedömande.
En angenäm överraskning beredde den i
viss mån Schumann-befryndade Hans
Pfitz-ner med ett av sina senaste verk, Liten
symfoni (i G-dur), som utan något av den för
honom annars gärna utmärkande asketismen
musicerade med soligt lysande gemyt, växelvis
»Gemächlich» och »Heiter bewegt», såsom några
av satsöverskrifterna lyda. Och Max Trapp,
vilkens F-dursymfoni omnämndes i fjolårets
krönika, syntes med sin 1935 urframförda
konsert för orkester värd högre rangplacering
än som förut hos oss tillerkänts honom.
Kanske mindre originell i den motiviska
uppfinningen, gestaltar han sitt material med
mästerlig, samtidigt tematiskt klar och
polyfont komplicerad konst. I larghettot tycktes
klangen skifta som det genom polykroma
fönster brutna ljuset i en katedral och
emellanåt dö bort i ständigt svagare pianissimon.
Men i de energiladdade yttersatserna hördes
ibland häftiga anlopp liknande varsel om
onda tider. »Nobilissima visione» — det var
en nobi liserad men tyvärr för det mesta ganska
tråkig, blodfattig Hindemith som under denna
titel ville visa bilder ur den helige Franciscus
levnad; det mest förvånande var att dessa
stelbent spatserande stycken av den forne
gyckelmakaren ursprungligen varit avsedda
att dansas. En orgelkonsert av Günter
Raphael, med Alf Linder som solist,
kvarlämnade ett huvudintryck av överlastad
po-lyfoni. Karl Höllers symfoniska fantasi över
ett tema av Frescobaldi, som förut spelats
här av Berlins Filharmoniska orkester, var
ännu en av Konsertföreningens tyska nyheter.
De franska voro en redan 1911 komponerad
»Sarabande», där den hos oss föga kände
Roger-Ducasse i en blandat ålderdomlig och
impressionistisk stil vill skildra ett medeltida
furstligt sorgetåg, samt Honeggers redan
går-dagsmodernt (1924) med jazz flirtande
»Con-certino» för piano och orkester. Rachmaninovs
allra första pianokonsert, fiss-moll, på senare
tid reviderad av tonsättaren, tillhörde också
nyheterna.
Jämte smärre norska och danska nyheter
som kunna förbigås i en summarisk översikt
hade programmet vid den s. k. festkonsert
som gavs i samband med Nordiska
musikdagar att bjuda på Madetojas andra
symfoni av 1918, ett i grundstämningen lyriskt
pastoralt verk, gediget, äkta, såsom annat vi
hört av den efter Sibelius väl mest betydande
finländske tondiktaren. Symfonin var ofta
Willern M engelberg.
som en hälsning från något finskt
sommarlandskap med långsträckta linjer och belyst
av en sådan grå dager som låter naturen
framträda i rikare nyanser än vid alldeles
molnfri himmel. En erinran om den av Kalevala
inspirerade unge Sibelius gavs genom »Eldens
ursprung», en mytiskt omedelbar skildring,
med fog kallad tondikt, vars text
anför-trotts åt barytonsolo och manskör. Av den
andra nutida nordiska förgrundsgestalten,
Carl Nielsen, fingo vi höra hans opus 1, en
spänstig Liten svit för stråkinstrument. Och
en hans 22-årige frejdige efterföljare, Leif
Kayser, företräddes med sitt opus 3, en
symfoni som redan är den andra i ordningen —
vad månde etc. ? Svagast nyhetsrepresenterat
blev Norge med den hos oss förut okände,
snart 40-årige Harald Lies diffusa symfoni
n:r 2.
Nyheterna ha i allmänhet varit jämnt
utströdda över repertoaren så att programmen
kommit att uppvisa proportionerlig
blandning av nytt och det naturligtvis kvantitativt
dominerande gamla. Förnyandet av det gamla
kända blir dirigenternas huvuduppgift. En
för oss ny pultvirtuos var Willem
Mengel-berg, som i mer än 40 år skänkt nimbus åt
Concertgebouw-Orkest i Amsterdam. I flera
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
