Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
ett kollektiv. Församlingen är
huvudpersonen. En och samma smålandssockens andliga
liv skildras under tre tidsavsnitt: under
1808—09 års finska krig, under 1800-talets
senare hälft och under 1939—40 års finska
krig. I samtliga tre fallen framställes en
ung präst som konfronteras med och gripes
av den väckelserörelse, som för tillfället är
aktuell, men som under sitt arbete i
församlingen upptäcker, att till väckelsen måste
komma kyrkans erfarenhet, om en rätt
själavård skall bli möjlig. Den kyrkolärare, som
Giertz framför allt stödjer sig på är Schartau,
och dennes system har verkligen blivit
levandegjort i framställningen. Åskådligt visas
hur den erfarenhet, som ligger i läran om
nådens ordning, tjänar som motvikt mot
väckelsernas ensidighet. Man får också flera
utomordentliga bilder av präster i
verksamhet. Författaren är kanske lite svag för
själavårdare av den typ, som han kallar »Guds
klubbekrigare», men boken har en prägel av
ärlig och genom misstag förvärvad insikt,
som måste inge även den oliktänkande
aktning. Hur mycket mod till självständigt
tänkande författaren besitter, framgår
särskilt av det sista avsnittet i boken. Den
vånda inför tanken på ett ryskt herravälde
över Sverige med åtföljande likvidering av
kyrkan, som där kommer fram, är mycket
stark. Likafullt uppvisar Giertz omutligt,
att den frivillige, som förekommer i boken,
gör sin insats till följd av personligt högmod.
Stengrunden är knappast någon
lättillgänglig bok, men den vore värd att läsas både av
kyrkans folk och av andra utan att
författarens antecedentia därvid tillätes inverka
på bedömningen.
Under Napoleonskrigens epok, då Sverige
förra gången var så pass illa klämt som det är
nu, skapades en hel del historisk dikt. Det
saknas inte tendenser i samma riktning även
den här gången.
Det ligger ju nära till hands att från den
obehagliga verkligheten fly till den gamla
goda tiden, då allting var så mycket mera
idylliskt; Jeanne av Harriet Hjorth
Wetter-ström är skriven enligt det receptet.
Det ligger ävenledes nära till hands att i
likhet med den götiska skolan framställa
förfädernas kraft och duglighet som manade
exempel. En av 1940 års romaner anknyter
också direkt till den nationella
kraftanspän-ningen efter 1808—09 års krig. Det är Sten
Söderbergs Blåa band. Boken handlar om
byggandet av Göta kanal. Den är habilt
gjord och innehåller ungefär så mycket
poesi som man kan vänta sig, när den aktuella
krisanpassningspropagandans krav på mera
påhittighet och arbetsamhet och den därav
föranledda diskussionen om den
styvmoderliga behandlingen av den tekniska forskningen
i Sverige skall presenteras i Karl-Johansstil.
Det har emellertid också bland det sista
årets böcker förekommit sådana, som inte
så direkt lägger an på att leta fram
efter-följansvärda exempel ur historien. De
framhäver huvudsakligen två saker i våra fäders
tillvaro: deras svårigheter och deras förmåga
att genomgå lidanden. »Folk talar om kriser»
säger en gammal smed i en på våren 1941
utgiven novellsamling av Carl Larsson i By.
»Men jag säger ändå, jag, att det är ingenting
mot förr i världen.» Boken heter Den gamla
goda tiden, och titeln vill väl inskärpa, att
vi hittills inte varit med om sådan nöd,
som förr förekom. Berättelserna bygger på
ett kärleksfullt bygdehistoriskt studium och
är formade med en färgstark och nyansrik
ordkonst. Den gamla goda tiden är inte
något vanligt hopplock av
söndagsbilagenoveller, utan en bok med stil och humör.
Tendensen att visa vad folk kunde stå ut
med framträder kanske tydligast i Albert
Olssons Sand. Titeln hänsyftar på den
översandning, som på 1600-talet förstörde stora arealer
fruktbar jord på Hallandskusten, sedan man
oförsiktigt huggit ned strandskogen. Olssons
bok skildrar, hur katastrofen gick fram över
Haverdals by. Men bönderna har dessutom
mycket annat att utstå: krig mellan svenskar
och danskar med åtföljande
knektutskrivningar, herreförtryck. Olsson tecknar
trovärdigt folkets liv: den medeltida
konservatismen i byalagets arbetsformer, böndernas
lättja — herrarna tog ju ändå avkastningen —
deras dryckenskap och slagsmål, deras
hemliga intresse för vrakplundring. Det är den
bondetyp, som förekommer i Jeppe paa
Berget, historiskt rekonstruerad. Men så
finns där också en annan. Bokens
huvudperson Töre Gudmarsson är ett motstycke
till de isländska sagornas bondehövdingar:
självständig, envis, förutseende, ordknapp
och handlingskraftig. Motsättningen
mellan honom och de andra bönderna och mellan
honom och herrarna ger boken dess resning.
Berättartekniskt har Olsson lärt sig mycket av
sagostilen, särskilt av dess dramatiska kraft.
Men han har inte imiterat den slaviskt. Han
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
