Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ey kl o n c entr um
skrivning i Nils Jacobssons En man i hopen.
Ämnena är inte tidigare helt främmande
för litteraturen. De har t. ex. behandlats —
och med större poetisk finess — av Harry
Martinsson, respektive Olle Hedberg, men
de har inte förut blivit så genomarbetade
som nu.
Till de grundligaste samhällsbeskrivarna
hör Moa Martinson. Hennes sista roman.
Vägen under stjärnorna, är på sätt och vis
historisk. Den är det emellertid inte på samma
sätt som t. ex. Sand. Moa Martinson fortsätter
sin bana orubbligt; i denna bok löper linjerna
samman från hennes tidigare torp-,
herrgårds-och stads-skildringar till en stor krönika
om land och stad under 1800-talet. Hon har
sin syn på historien, och den ändras inte av
något så obetydligt som ett världskrig.
Vägen under stjärnorna innehåller
mångahanda ting. En del av bokens tjusning ligger
just i dess brokighet. Viktigast är de
skildringar, som knyter sig till
jordbruksbefolkningens liv förr i världen. Man har tidigare
märkt vilken förkärlek Moa Martinson hyser
för den förindustriella agrara tillvaron; vid
läsningen av denna bok slår det en, hur
mycket av gammaldags bondmora det finns
inom författarinnan. Moa Martinson kan
egentligen inte tåla vare sig industrin eller
dess sociala verkningar. Men hon tror på en
utveckling, i vilken industrialismen är ett
nödvändigt led; det är om man så vill ett
slags marxism med marxismens fatalistiska
tro på utvecklingens ödesbestämdhet. Denna
tro förklarar varför t. ex. det finska
vinterkriget inte kunde rubba hennes cirklar.
Till hela sin sensibilitet är emellertid Moa
Martinson en representant för det bästa i
svensk allmogetradition. Ingen svensk så
när som på Karlfeldt har skrivit om
jordarbetets helighet så som hon. Episoden om
Stövel-Änders rågåker i den sista boken är
en dikt så god som någon. Ingen svensk utom
möjligen Lubbe Nordström har skrivit om
smuts så som hon, och ingen alls har som hon
besjungit renligheten. Renlighet och
nykterhet är två dygder som Moa Martinson sätter
högt; när de förenas med vitalitet och
hederlighet och frikostighet är hon väl till mods.
Man läse exempelvis skildringen av
spannmålsbärarnas krog.
När man tänker på hennes kolossala aptit
på verkligheten och hennes nyckfullt
flödande skaparförmåga frestas man att kalla
Moa Martinson en kvinnlig Strindberg. Hon
är aldrig ointressant. Vägen under
stjärnorna är kanske det mest mångsidiga, som
hittills kommit ur hennes litterära
ymnighets-horn.
Att komma från Moa Martinson till Irja
Browallius är ungefär som att komma från
Strindberg till de typiska realisterna.
Föremålet för Irja Browallius skildringskonst är
l’homme moyen sensuel. I sin sista bok
Mar-méns har hon studerat honom i en lägre
ämbetsmans skepnad; tidigare har hon
huvudsakligen gjort motsvarande iakttagelser
på bönder. Skillnaden ter sig obetydlig.
Irja Browallius är en ärlig och grundlig
psykolog, men hon har föga sinne för färg
och doft vare sig hos människor eller miljöer.
Hos män fäster hon sig mest vid deras sexuella
passioner, hos kvinnor mest vid deras sociala
ambitioner. Människor, som lever i sitt
arbete, tycks inte intressera henne, inte heller
deras arbetsplatser. Det verk, som herr
Marmén arbetar i är något ogripbart. Också
det Stockholm, som bokens livfullaste gestalt,
den brådmoget iakttagande Kajsa Marmén,
strövar omkring i, är obestämt.
Författarinnans uppmärksamhet stannar helt på
flickungen och de psykologiska faktorer, som
omger henne. Man beundrar resultatet. Men
man känner sig inte entusiastisk för boken,
fastän den är utmärkt gjord.
Hur lite av Stockholmsluft Marméns
rymmer, märker man, om man jämför boken med
Per E. Rundquists Luft under vingen, en
historia, som också rör sig i stockholmsk
medelklassmiljö. Den har känsla för
atmosfären, både den lokala och den psykologiska.
Som roman betraktad är emellertid skildringen
i tunnaste laget.
Fritiof Nilsson Piraten är en man för sig.
Om man skulle ställa samman hans Historier
från Färs med någonting annat i 1940 års
bokflod, så vore det med ett verk av en
bortgången författare, nämligen med den
samling Hjalmar Bergman-manuskript, som
publicerats under titeln Film. Fritiof Nilsson
Piraten har en humoristisk berättargåva med
dragning åt det dramatiska, som starkt
påminner om Hjalmar Bergmans. Han har
också en liknande frodigt gestaltskapande
fantasi och en motsvarande böjelse för
originella krumelurer. Hans konst är karikatyr,
inte kliché. Han har slutligen också en
beröringspunkt med Bergman i en viss förkärlek
för grymma motiv.
Historier från Färs bygger uppenbarligen i
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
