Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
om honom, anlägger mordbrand på hans
loge. Anund drivs ifrån sin position gång på
gång. Men ju äldre han blir, desto envisare
strävar han att upprätthålla den. Boken
skulle kunna ha till motto: »Görer väl emot
dem som eder hata.» Ändå har den inte någon
religiös tendens. Anunds handlande bestäms
inte av tro, utan av psykologisk insikt. Han
känner att hatet skulle dra ner honom, han
fruktar, att det skall gå i arv mellan hans
barn och Emils barn och förbittra deras
tillvaro.
Om inte Dimmorna lyfter vore en så mogen
bok skulle man vara frestad att säga, att
den är skriven på trots mot tiden. Salje har
skildrat un komme de bonne volonté
livslevande, i kött och blod, så att man blir
övertygad om att sådana finns och inte bara är
intellektuella konstruktioner. Bland 1940
års romaner finns det bara en som givit sig
i kast med en lika svår uppgift och den är
skriven av en erfaren mästare, av Olle
Hedberg.
Olle Hedbergs bok heter Josefine eller säg
det med blommor. Det är en erkänt svår sak
att skildra en god människa utan att hon
verkar vare sig löjlig eller ointressant, och
svårigheten ökas avsevärt, om det till på
köpet är en gammal ungmö. Detta är
emellertid vad Olle Hedberg tagit sig fore.
Sådant gör man inte utan tvingande skäl.
Författaren måste ha känt ett starkt behov av
att påvisa, att det dock finns något sådant
som godhet. Samma behov grep Birger
Sjöberg under det förra världskriget. Om man
betecknar Josefine som en idyll, måste man
därför göra det tillägget, att idyllstämningen
liksom i Fridas visor är mycket komplicerad
och icke utan en mörk metafysisk bakgrund.
Naturligtvis finns det också i Josefine prov
på det slags porträttkonst som Olle Hedberg
alltid excellerat i. Josefines bror
generaldirektören och hans fru är t. ex. tecknade
med hela den spirituella skärpa, som
Hedberg brukar lägga ned på socialt
välplace-rade brackor. Författaren har emellertid inte
låtit dessa bilder svälla ut och spränga
ramen. Josefine är en av hans mest
välkom-ponerade böcker. Den följer ett
människoliv genom dess olika etapper i lagom
avrundade episoder. Möjligen kan en del av den
brådmogna flickungen Stinas upplevelser
betraktas som en liten extratur, men hon är så
allvarligt underhållande, att man förstår att
författaren inte velat avstå från dem. I stort
sett är de övriga människorna i boken
inplacerade precis där de behövs för att ge
den rätta fördelningen av skuggor och dagrar
över huvudpersonens liv. Som helhet
betraktad är Josefine en av Olle Hedbergs allra
bästa böcker.
Olle Hedberg har vissa beröringspunkter
med Sigfrid Siwertz. Han har otvivelaktigt
lärt en del av sin satiriska
iakttagelseförmåga hos denne. Det är en lustig
överensstämmelse att Siwertz sista bok också den
är en av de mjukaste i författarens
produktion. Den heter Mer än skuggor och är en
samling drömberättelser. Tekniken liknar den
som Strindberg införde i Drömspelet och som
det sedan finns spår av t. ex. i hans Sagor eller
i Pär Lagerkvists Onda sagor. Den nya stilen
har påtagligen betytt en befrielse för Siwertz’
skapande förmåga; den rör sig lättare än
på mycket länge. Vad boken handlar om är
enligt sakens natur svårt att beskriva.
Delvis är det emellertid fråga om ett
mardrömsinnehåll, som har sin inspirationsgrund
i läget ute i världen. På sina håll skönjer
man anknytningen till de kulturkritiska
essäerna i samlingen Det stora bullret. I en
rad fall rör det sig om en åldrande mans
återblick på sina barndoms- och
ungdomsminnen, och det är kanske de mest graciösa
och svårgripbara inslagen. Mer än skuggor
hör också till författarens bästa.
Den realistiska beskrivning av vårt
nutida samhälle, som spelat en så stor roll i de
sista årtiondenas litteratur, upphörde inte
under år 1940. Sålunda är att notera en
studie över ståndscirkulationen och flykten
från landsbygden, Brita i grosshandlarhuset
av Harald Beijer. Beijer tänker — om man
bortser från en del mindre väsentliga
kvasi-filosofiska inslag — bättre än han skriver.
Hans sociologiska iakttagelser är ofta
träffande och i varje fall nästan alltid intressanta
som diskussionsobjekt. Han har också en
envis förmåga att till slut göra sina avsikter
begripliga för läsaren. Men hans teknik är
oformlig och hans stil osäker. Än den ene
än den andre författarkollegan spökar
plötsligt på några sidor. Replikerna är ofta till
ytterlighet onaturliga. Naturligtvis kan det
sägas, att det konstruktiva innehållet i alla
fall är det viktiga. Men det är inte allt.
Vidare förtjänar antecknas, att
ålderdomshemmet blivit föremål för en vederhäftig
skildring i Stina Linds Sista stationen och att
handelsresanden fått en vällyckad yrkesbe-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
