Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dansk målarkonst under ett halvt sekel. Av Erik Blomberg. I. 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dansk målarkonst under ett halvt sekel
Hollandismen framträder tydligt i den
ypperliga En solstråle (direktör Thorsten
Laurin) med dess svala genklang från Pieter
de Hoogh och Vermeer van Delft, men
denna ombonade gårdsinteriör är samtidigt så
genuint dansk i sin sobra enkelhet, att man
måste förklara likheten lika mycket genom
gemensamma förutsättningar: Köpenhamn
liksom Amsterdam bygger på traditioner
från Ostindiska kompaniets dagar, och
Hammershöi har målat Asiatisk
Compag-nis byggnader med skepp 1902, och 1915
fick han flytta in i detta hus, där han
stannade till sin död tre år senare. Nu har den
ekonomiska storhetstiden förbleknat och
endast idyllen lever kvar i ett förädlat
minnesskimmer. Att den förfining som
vunnits samtidigt betydde en förlust i
friskhet och liv, en böjelse till subtil
förkonstling, framgår inte minst av hans cen
trala verk, det stora grupporträttet från
Thielska galleriet. Estetiskt står det ju på
ett vida högre plan än Kröyers
naturalistiska massporträtt, det är både som psy-
kologisk stämningskonst och som studie
i de silvergrå och blekgyllne tonerna ett
mästerverk, men det har en atmosfär av
egyptisk gravkammare, av likvaka, som
i detta fall var symbolismens nemesis.
Själsfränden Einar Nielsen har gått
samma väg till en ännu mera understruken
symbolism, men med torrare och torftigare
uttrycksmedel. Nielsen är egentligen en
monumentalmålare, som upplevt de italienska
renässansfreskerna men aldrig fått
tillfälle att ge uttryck åt sina upplevelser på
muren. Hans stafflimåleri har blivit en
kompromiss: stiliserad naturalism. I Döden
och krymplingen stå de symboliska
figurerna mot en landskapsfond med en bondgård
bland syntetiska trädkronor. Nästan
avsiktligt senil och anemisk verkar hans stora
komposition Människor som lyssna till
aftonringningen, även den tillkommen vid
sekelskiftet, t. o. m. precis år 1900.
Lyssnarna bestå av idel utmärglade åldringar,
alltför orkeslösa att hålla uppe huvud och
händer. Fin de siècle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
