Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karin Boye. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Boye
Av Victor Svanberg
J1_jfter förra världskrigets slut
framträdde en ung generation, som hoppades få
uppleva en ny världs födelse, en värld
befolkad av fria, spontana människor, lydande
inga andra bud än sitt eget väsens lagar.
Ingen har djärvare och vackrare tolkat denna
ungdoms känslor än Karin Boye. Och hon
blev sina ideal trogen in i det sista. I en
stund, då den jordiska tillvaron inte längre
tycktes henne ge rum för en högre utveckling,
sökte hon oändliga äventyr i ett liv på andra
sidan döden.
I daggfriska ord och dansande rytmer
besjöng Karin Boye i sina båda första
diktsamlingar — Moln 1922 och Gömda land 1924 —
anade möjligheters outtömliga rikedom. Från
det givna, fasta och regelbundna vänder hon
sig i salig förbidan mot framtidens ogripbara
under. I Asar och alfer låter hon gudarna dela
makten mellan sig: asarna få allt som händer
kan ta och ord kan binda, alferna få »allt
namnlöst nytt».
Åt alfer dem som lyder blint
en dag som än ej bräckt,
alla som blotar i skogen
och fädernas lag ej stöder
och alla som växer som vilda träd —
alla, från norr till söder.
Den som hört Karin Boye läsa den dikten
skall aldrig glömma det och aldrig upphöra
att tro på livets kraft att evigt förnya sig.
I Vårvisa jublar hon över att känna sig
som ett »vårskott, vars växtkraft jag knappt
anar än», i Oskadd är hon viss att den
vild-vingade fjärilen straff löst är herre över alla
blommor, även gifternas och dödens. I Nya
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
