Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Karin Boye. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Boye
vägar förkunnar hon att »liv är det som
väntar, det man ej kan veta», medan allt färdigt
är livlöst. Och hon kallar en annan gång den
människa lycklig, som hans gudar tvinga att
vandra den fågelfries väg fram till »nyfödd
syn på allt». Du ska inte önska dig vad
andra fått, manar hon; bered dig på ett öde,
som ingen någonsin drömt om:
Till dig är hon kommen ur Intets land,
för dig är hon skapad nu,
och ingen, ingen i tiders tid
har kysst hennes läppar mer än du.
Den unga drömmerskan är inte nog naiv att
tro, att det oerhörda nya kan vinnas utan
offer, eller att den lugna lyckan är en
frestelse, som kan övervinnas lätt:
O Herre min Gud, förfärlige Gud
jag hör din mantels brus,
jag ber om blommor och ber om fred —
men ge mig brinnande ljus.
*
Karin Boye föddes 1900 i Göteborg, där
fadern var försäkringsman i chefställning.
Hon var första barnet och ett önskebarn,
blev — enligt eget omdöme —
»överexempla-riskt» skött, och var som liten lugn, lydig,
vänlig men melankolisk. Även sedan hon
fått syskon, förblev hon den medelpunkt,
som hemmet vände sig omkring. Trots detta,
eller kanske just därför blev hon ett
problembarn. När hon hörde Hedborns Vaggvisa
läsas högt, var hon vansinnigt rädd för
orden om faderns »blanka kniv», och när
modern trodde att hon var rädd för bilden av
ett troll och klippte bort trollet, hycklade
den lilla flickan ett lugn, som hon inte alls
kände. Ett par år senare vägrade hon att
läsa högt för en yngre bror en saga, där
ordet människoblod förekom. Lika stark som
hennes fruktan kunde hennes förtjusning vara.
Med vilken extatisk njutning hon i
fyraårsåldern stal höns och tryckte de mjuka
kropparna intill sig, har hon berättat i den lilla
utomordentliga novellen Preludium. Hon
måste köras ut att leka, de enda lekar hon
älskade var att berätta sina fantasier för
bröderna.
Fadern vann hennes dyrkan genom en
stillsam humanitet. Han var en liberal av det
slag, som fanns före förra världskriget;
Drey-fusprocesserna gav honom sömnlösa nätter.
Men det var en dyrkan på avstånd; hans
sista handling på dödsbädden var att smeka
sin dotter, förr hade han aldrig smekt henne.
Novellen Vid en dödsbädd är bokstavligt
sann så när som på ett psykoanalytiskt
dit-satt kvinnonamn. Faderns ömtåliga
rätts-och sanningspatos gick tidigt över på dottern.
Hon kunde gråtande springa upp på sitt rum,
när någon förtalades, och det hände att hon
i en tågkupé protesterade mot osanningar av
okända om en frånvarande. Med den skygga
sårbarheten förenades i hennes väsen på ett
sällsamt sätt en stark och orädd vilja att
bekymmerslöst vara sig själv och slå hål i
konventionernas väggar; den viljan var ett
mödernearv.
När Karin var nio år, flyttade familjen till
Stockholm, där fadern blivit anställd i
försäkringsinspektionen, och sex år senare till
en villa i Huddinge. I ett ensamt vindsrum
i villan blommade tonåringens ensamma
fantasiliv: hon skrev berättelser och illustrerade
dem, skrev dramer och uppförde dem för sig
själv. Varken förortssamhällets ungdom eller
kamrater i Åhlinska skolan kunde rycka
henne ur den självvalda isoleringen. Därom
handlar novellen Världssmärta •— om en
blivande diktares oförstådda och
ångestin-bäddade lycka . . .
Med skolarbetet trivdes Karin Boye och
bestämde sig mycket tidigt för att bli
lärarinna. Efter studentexamen 1920 gick hon genom
folkskoleseminariet i Stockholm. Lärarna där
upptäckte hennes intellektuella begåvning —
liksom hennes oförmåga att baka bullar —
och rådde henne att studera vidare. De
tänkte sig teologiska studier, men det förslaget
avvisade hon. Hon genomgick vid denna tid
en allvarlig kris. Den rev upp hela hennes
tanke- och känsloliv. Hemmet var icke
religiöst i vanlig mening, men intrycken där
och andra ungdomsintryck hade givit den
unga flickan en strängt moralisk, att inte
säga asketisk livssyn. Hon hade fördjupat sig
i Schopenhauer och kallade sig en tid
bud-dist, men hon levde också flera år i ett
gudsumgänge, som måste kallas augustinskt
kristet. Hur de höga kraven blevo olidliga,
hur konflikterna inom henne och med
omvärlden ledde till ett nervsammanbrott, och
hur hon till sist fann läkedom i en blyg
beundran för en vacker kamrat, har hon ett och
ett halvt årtionde efteråt skildrat i romanen
Kris. Skildringens sannfärdighet bevittnas av
en efterlämnad dagbok, förd 1918—1922. Med
en mognad och ett skarpsinne, som är sällsynt
även bland genier i tjuguårsåldern, analyserar
hon sin livssituation. I väntan att dagboken
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0567.html
