Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord
Av Rolf Nordenstreng
RD och bild — det är inte mycket
av världen som stannar utanför deras
räckvidd. Och båda är de särmänskliga. En apa
kan nog nyttja en avhuggen gren som tillhygge
eller för att därmed krafsa åt sig en frukt
utanför armhåll, den kan nyttja en sten som
kastvapen — men ännu aldrig har någon
apa hittat på att vässa ändan av en käpp
och därmed göra ett spjut eller att med
hjälp av en lian slunga en sten, så mycket
mindre då med sina viga, flinka händer vare
sig ritat, ristat, skurit eller knådat någon bild
av vad slag det vara må. Lika litet har någon
enda apa lärt sig tala, ehuru en fransk
professor Calmette för en del år sedan
någonstans i Västafrika hade en riktig skola för
chimpansbarn. Inte ett enda ord lyckades
dessa omsorgsfullt uppfostrade chimpanser
lära sig. Längre än till läten kom de inte,
och fast dessa läten tydligtvis uttryckte olika
sinnesstämningar, var steget därifrån till
verkligt tal alltför långt för dem. Mera
ursäktligt är ju att inte heller de högst
intelligenta elefanterna är talföra — deras
mun är ju illa funtad — men värre är att de
inte mer än aporna är i stånd att teckna
en bild, fast de gott med snabeln borde kunna
föra en penna.
Bilden må emellertid här dryftas av en
annan, sakkunnigare författare. En gammal
filolog, d. v. s. ordvän som jag håller sig helst
till sitt rätta ämne, utan att fördenskull
alls ställa bilden lägre.
Det är ovisst, huruvida de s. k.
urmänniskorna kunde tala mer än aporna. De
saknade haka och därmed den s. k. inre
hak-taggen, fäste för en parig muskel som
medverkar vid tungans rörelser. Huruvida detta
nu var något fullkomligt talhinder, som vissa
forskare påstår, är likväl inte heller säkert:
andra, lika styva lärda, tillkänner också
dessa haklösingar mål i munnen. Säkert är
dock att deras tal — liksom många vilda
folks i våra dagar och t. o. m. de lägsta
samhällslagrens hos de s. k. civiliserade —
var fattigare på skiftningar och uttryck än
vårt. Men då t. o. m. den s. k.
Pekingmänniskan från Tjo Kau Dien under tidig kvartar
knackade till eggverktyg av sten och kände
eldens bruk, är det föga troligt, att ett så
pass utvecklat tankeliv skulle ha funnits
utan ord.
Orden är det som särmärker talet från de
oledade — oartikulerade — lätena. Hästens
gnäggning och hundens skall flyter
visserligen inte i en oavbruten ström, utan båda
har sitt tydliga ljudfall — rytm — men där
kan inte urskiljas några självständiga leder
med var sitt tankeinnehåll. Visserligen är
det stört omöjligt att skarpskuret säga ut
vad ett ord är för något, ty det måste ju ske
just med ord och blir således likt
Münch-hausens bragd att lyfta sig själv vid hårpiskan.
Ingen forskare har ännu lyckats med detta
konststycke. Det svåra är att avgränsa ordet
från dels andra ord avledda av samma stam —
är t. ex. substantivet resande ett ord för sig
eller bara en böjningsform av verbet resa? —
dels från flerledade uttryck för ett enhetligt
begrepp, såsom i dag, till fullo, hästar och vagn
(blomman Aconitum napellus). Till husbehov
kan vi i alla fall reda oss med att enligt
Sigurd Agrell i Svensk Uppslagsbok kalla
det för »språkligt element med egen och
enhetlig innebörd» — även om det ofta är si
och så med den enhetliga innebörden.
Hur som helst, ordet är en tanke, ett
begrepp uttryckt i ljud eller synliga ljudtecken.
Men det kan ju ofta vara uttryck för en
känsla eller ett viljeryck? Visst; men ingen
känsla eller vilja är möjlig utan att vara
knuten till någon föreställning. Och ordet
förnims, uppfattas som en enhet, det kan
stå för sig självt och uttrycka något utan
hjälp av andra ord.
Det är visst Platon som har ansvar för
påståendet — så ofta upprepat — att all
tankeverksamhet vore omöjlig utan ord. Men
åtminstone många djur kan tänka — hur
skulle en elefant eller en hund emellertid
kunna tänka i ord? Och hör inte vi
människor själva hur svårt det för många av oss
är att språkligt uttrycka sig? De söker efter
ord, stapplar och hackar sig fram, men når
kanske inte dit de ville, inte därför att deras
tankar skulle vara orediga, utan bara för att
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
