Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karin Boye. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Boye
mer krävande än att ge en kärlek utan varje
villkor. Karin Boye skulle få erfara det.
Sommaren 1937 riktade hon till någon som
hon kallar »min förtvivlan och min kraft»
denna försäkran:
men därför att jag gav dig allt
fick jag tillbaka tusenfalt.
Tvärs genom humanistisk tolerans och
psykoanalytisk driftbejakelse talar ur dessa
rader en kristen tro på det absoluta offret
och offrets underbara lön. Alls inte
driftmässigt lyckligt utan smärtsamt uppbjudande
all sin viljekraft gav denna hemliga kristinna
nästan allt, men ett kunde hon inte offra
utan att förblöda — sin konst. Hennes
diktning tvinade år efter år. Hon skrev bara
tidningsnoveller, dem hon själv föraktade,
och några få dikter. När hon förra året åter
kunde samla sig till en stor prosabok och
kände lyrikens källåder flöda på nytt, hängde
det nära samman med att hon givit upp sin
fanatiska offertjänst hos en andligen
outvecklad människa och funnit ny livskraft i
en vänskap grundad på själslig jämbördighet,
och i en ny miljö.
Dock är Kallocain den bittraste bok Karin
Boye skrivit. Och man får inte tro, att den
politiska världssituationen var huvudorsaken
därtill. Hon tog världsbranden som en
nödvändig rening av en sjuk kultur och motsåg
dess hemsökelser lugnare än de flesta i hennes
omgivning. När hon i sin romans
mardrömshemska framtidsvisioner angriper likriktning
och mekanisering, angriper hon inte något
visst politiskt system. En resa i
Sovjetryssland, företagen för åtskilliga år sedan, har
försett henne med de mest rafflande
detaljerna, men borgerlig nivellering och normalisering
i vårt lilla land var henne alldeles
tillräckligt antipatisk för att inspirera idén om
kemiska dekokter, som prisge
personligheternas hemligheter. Och bokens nervtråd
är erotisk besvikelse: själar, som en gång
legat förtroendefullt öppna för varandra,
sluta sig och vända mot varandra misstro,
förställning, fruktan, hat. Blott inför döden
våga de vara sig själva.
De sista månaderna av sitt liv arbetade
Karin Boye på en ny diktsamling. Det
dyrbaraste hon ägde kallade hon en stort tänkt
diktcykel, De sju dödssynderna. Så mycket
därav hann bli färdigt, att man anar dess
grundtanke: synd är ett faktum, som måste
finnas, och syndarna är utan skuld. Ett par
utomordentligt intensiva kärleksdikter, som
också höra till det sista hon skrev, vittna om
att hon äntligen nått den obetingade
hängivelsens lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
