Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bedřich Smetana i Göteborg. Av J. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B e dr i ch S m et a n a i Göteborg
Smetana bestämt sig för att stanna i Göteborg
för att upprätta ett större musikinstitut».
I Smetanalitteraturen finner man
skiljaktiga uppgifter om skälet till att Smetana
överhuvud reste till Sverige. Där nämnes
framför allt den omständigheten att en dam ur
Göteborgssocieteten, fru Dickson, anmodat
den i Göteborg konserterande och då mycket
bekante pianisten Dreyschock att sända någon
till Göteborg som kunde undervisa i pianospel.
Valet föll på Smetana (som då ledde ett stort
musikinstitut i Prag och var känd som pianist).
Somliga anse att Dreyschock blott hade velat
göra sig kvitt en farlig konkurrent, andra att
det skulle varit en väntjänst. Hur Smetana
ställde sig härtill framgår ur ett brev som
han sände sina föräldrar.
Prag har inte velat erkänna mig, jag har lämnat
det. Det är den gamla vanliga visan, att fäderneslandet
inte vill erkänna sina egna och att konstnären måste
söka ett namn och ett bättre levebröd i utlandet.
Även mig har detta öde drabbat.
Smetana älskade högt sitt hemland, och
avskedet därifrån blev honom icke lätt. Så
läsa vi i hans dagbok den 3 september 1860,
på resan från Prag till Göteborg (som Smetana
alltid lämnade på våren, då hans institut var
stängt över sommaren):
Det är sorgligt att jag skall vara tvungen att söka
min levnadsbana i främmande land, långt borta från
mitt hem som jag så innerligt älskar och där jag så
gärna skulle, vilja leva. Men kanske det inte är för
lång tid?
Härmed skall icke vara sagt att Smetana
icke med allvar och kunnighet fullföljde sitt
arbete i Göteborg som pedagog, dirigent och
pianovirtuos. Men i dessa hans rader kommer
för första gången hans innersta längtan till
uttryck att få fylla den uppgift som skulle
utgöra innebörden av hans skapande liv och
som omständigheterna höllo honom borta
från. Att han med all iver och full
ansvarskänsla gick till sitt arbete och därvid
förhjälpte den då för tiden i Sverige ännu helt
och hållet okända nyromantiska musiken till
genombrott, ja att han på alla områden av
sin verksamhet fullföljde ett stort anlagt
reformatoriskt konstprögram, det framgår ur
många tidsdokument. Framför allt berättar
Smetana för sin vän och gynnare Liszt om
Göteborg:
Högtärade mästare och vän!
Tillåt mig att få använda denna apostrofering.
Edra talrika bevis på vänskaplig bevågenhet berättiga
mig därtill. Om jag också icke hör till de lyckliga,
som direkt kalla sig Edra lärjungar, så är Ni dock
min mästare, och Er har jag att tacka för allt.
Sedan de minnesvärda, för mig evigt oförgätliga
dagar då Ni förra året uppehöll Er i Prag har så mycket
ändrat sig i min yttre ställning. Kort efter Er avresa
reste jag också därifrån. Jag gjorde det på
Drey-schocks tillrådan att resa till Sverige, resp. Göteborg,
och i mitten av oktober förra året kom jag hit.
Resultatet av två konserter blev en upprepad anmaning
från de musikintresserade att varaktigt slå mig ned
här. I materiellt hänseende är jag väl mycket bättre
ställd här än fallet var i Prag, ty jag är sannerligen
överhopad med lektioner; men konstnärligt är jag här
alldeles isolerad, icke blott med hänsyn till den
fullständiga bristen på något som helst musikaliskt
umgänge, utan också i min konstriktning.
Människorna här äro ännu fastrostade i en
antediluviansk konståskådning. Mozart är deras avgud,
men ännu icke ens förstådd, Beethoven fruktas,
Mendelssohn förklaras för onjutbar, och de nyare
känna de icke. Schumanns verk har jag för första
gången framfört här. Men det är för ointressant att
vidare tala oin härvarande förhållanden.
Det som mest förmådde mig att stanna här är det
stora verksamhetsområdet för min konst. Av de sorgliga
resterna av det gamla Mozartsällskapet har
nämligen en ny sammanslutning bildats under namnet
Föreningen för klassisk musik från gammal och ny
tid, som valt mig till ledare med ett fast honorar av
roo svenska riksdaler i månaden. Varje vecka på en
bestämd dag hålles sammanträde, och stora verk
studeras. Valet av dessa överlåtes åt mig. Jag har nu
det utmärktaste tillfälle att inverka på
medlemmarnas framsteg och smak. För vårt första studium valde
jag Mendelssohns »Elias» för att så småningom väcka
lust och förståelse för de nya mästarna. Jag hade
också sådan lycka med det, att detta verk kunde
uppföras offentligt. Men vad det betyder att framföra
ett dylikt verk med mestadels natursångare —
alltigenom soli — och en orkester sammansatt dels av
militärer, dels av oprövade dilettanter, därom kan man
endast göra sig dunkla begrepp. Men uppförandet
lyckades i alla fall så bra, att ett upprepande av samma verk
vid påsken allmänt begärts, och det äger rum denna
vecka i en av stadens kyrkor till förmån för de
nödlidande norrlänningarna. Dessutom har jag med
föreningen instuderat Schumanns »Paradiset och perin»
vid pianot, och se, den blev så omtyckt att föreningen
beslöt ett uppförande under nästa vintersäsong.
Likaså skall på min sista konsert Gades »Elverskud»
uppföras, ett verk som är tämligen lätt och tillgängligt
och även skall tjäna som medel att bana väg för de
största här ännu okända mästarna.
Ni ser, högt ärade vän, att jag alltså här har en
verksamhet, som jag aldrig skulle uppnått i Prag, och då
jag tillika funnit en mottaglig jordmån för det goda,
kan jag hoppas att inom kort tid giva konsten den mest
glädjande riktning. Jag har dessutom också i trängre
kretsar framfört mycket av Wagner, Schumann och
Er, och jag fann vad jag sökte, mottaglighet därför.
Göteborgs invånare hade hittills varit lämnade åt sig
själva, så att de alls ingenting visste om vad som
försiggår inom konsten. De äro för det mesta mycket
rika köpmän, vilka anse denna konst ganska
överflödig och blott bedriva den, om jag skall använda
detta uttryck, så långt som den skänker dem en
flyktig förströelse. Men nu fordra de verkligen mera,
och det ser ut som om min energi och mitt hänsynslösa
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
