Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
kynnet sin symbol på samma sätt som det
finlandssvenska får sin. En av åttiotalets
främsta finska genombrottsdiktare, Juhani
Aho, har bland sina berömda spånor, vilka
han ofta ger karaktären av politiska
allegorier, en som heter »Min enrisnationalitet».
Han säger här:
Vi kunna lugnt höra suset av himmelens vindar
liksom enriset på en stenig backe. Blixten som slår
ner från höjden, krossar ödemarkens fura i bitar, men
i enrisbusken sjunker den kraftlös.
»Ej böjas, blott brista...» — det var
Lybecks suggestiva bild för det passiva
motståndet. Aho ger den omvända ordföljden,
och man kan fråga sig om inte hans tolkning
är fullt lika giltig som Lybecks. De två
diktarna se det passiva motståndet mot
bakgrunden av lynnesdragen hos sina respektive
nationaliteter, men de mena slutligen samma
sak: att kampen skall föras vidare.
Ingendera låter sitt bildspråk dölja en tendens
som innebure uppgivelse.
Enrisfolket — det är en parallell som för
oss närmare några av de egenskaper
Runeberg hade besjungit hos sitt folk:
uthålligheten, segheten, härdigheten, tålamodet. Men
Ahos generation hade nått från det
idealiserade och stiliserade till verkligheten, den
verklighet som var dess egen och som den
kände lika intimt som Kivi hade gjort det.
Den nya finska prosakonsten, där man vid
sidan av Aho och Minna Canth observerar
en Päivärintas eller Kauppis-Heikkis
realistiska folklivsbilder, gav Finlands litteratur
en ny miljö och nya människor. Saarijärvis
folk tog levande gestalt i en dikt på dess
eget språk.
Om det finns mycket som talar för enrisets
giltighet som symbol för den finska
folkkaraktären, så ger redan finlandssvenskarnas
nationella läge en stark resonans för bilden
av den stolta furan, som inte kan böjas,
endast krossas. En utsatt ställning inspirerar
gärna en heroisk attityd, där man ger rum
för tanken på undergången, men skänker den
moralisk och poetisk lyskraft genom att
framställa den såsom det sista alternativet
för den, som oböjd vill möta sitt öde.
Men i samma mån som de reella
påfrestningarna ha blivit större har den
finlandssvenska dikten haft behov av att inte i alltför
hög grad leva sig in i denna romantiska
attityd med undergången som sista alterna-
tiv. Det har krävts en tro på att undergången
inte är ofrånkomlig, ja, att den inte ens är
trolig. Jarl Hemmer har anknutit till
Weck-sells bild av trädet som hotas att bli uppryckt
med rötterna. Han låter denna bild
framträda i den nationella förnyelsens och den
obrytbara livsviljans perspektiv:
Du rycker icke upp ett gammalt träd,
vars rötter hela landet fylla,
och vräker du det kull — i led på led
det skjuter tusen skott ur stenig mylla.
Det är finlandssvensk kamplyrik. Dess ton
av tro på egen kraft och dess en smula
övermodiga klang har legat speciellt väl till för
ett annat diktartemperament än Hemmers,
nämligen Bertel Gripenbergs. I en av sina
tidigare diktsamlingar ger han sin lösen i
»Svensk sång», där han —• som så ofta i sin
lyrik överhuvudtaget — använder en krigisk
symbolik. Men samtidigt anknyter han till
den romantiska attityden, till
undergångsperspektivet och dess krav på en stram
hållning inför ödet. Hans tolkning av den
finlandssvenska kulturkampens innebörd
baserar sig på en djupt personlig känsla, även
om man inte kan acceptera den som
allmängiltig. Blott hat har blivit vår lön för
vår kamp, säger han. Men:
Vi söka ej tack, ej lön.
För minnets ära endast, för bragdens glans
kämpas germanens hårda, långa
kamp för en framtid som icke skall bliva hans.
Mörne har gjort furan till
finlandssvenskarnas heliga träd. Men i hans lyrik finner man
två andra självfallna och betydelsefulla
symboler för hans nationella medvetande: havet
och stranden. Om stranden strida jord och
hav. Havet är — såsom det heter i en av
Tavaststjernas dikter — »livet, friheten,
världen . . .». Jorden är trycket i ryggen,
fastlandets naturmakt finskheten, som tränger
det finlandssvenska kustlandskapet inpå
livet. Så har stranden och skären i Mörnes
diktning blivit finlandssvenskarnas grund i
världen och deras öde skildrar han som ett
strandbyggarfolks. Men därmed har han
inte gjort sig fri den runebergska
patriotismens känsloarv. Finlands historia och den
saga denna historia berättar ger honom den
överblick, som samtidigt inrymmer en djup
kärlek till det odelbara fosterlandet. I dikten
»Ödemarkslandet» från 1915 bekänner han:
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
