Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Saarijärvi till Östersjön
Allt närmare, klarare klingar en ton
i blodets djupa sång.
Allt kärare blir mig den frusna mon,
där min ätt slog rot en gång.
Allt sannare bliva gamla ord,
dem jag övermodigt belett:
»Ditt väsens grund är din fosterjord,
den mark, där ditt bo du rett.»
Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.
Det är som om man hörde en hälsning av
Gripenberg till det finska landskap,
Tavastland, som blivit målet för hans nationella
pilgrimsfärd.
Bland en yngre generation finlandssvenska
diktare finner man många, som gjort
Runebergs vallfart till ödemarkslandet, och detta
land har för dem som för nationalskalden
blivit en avgörande upplevelse visserligen
inte lika fosterländskt medveten, men inte
mindre folkpsykologiskt lärorik. Det är inget
tvivel om att man här har att göra med en
längtan att spränga den nationella isolering
som språkstriden medförde. Den står även i
samband med den civilisationsleda, som
utgjorde en av det förra världskrigets många
efterverkningar, med begäret att återknyta
till enkla och orörda ting, till ödemarkens
tystnad och ro. Karelen blir vallfartsorten
framom andra. Olof Enckell, Hagar Olsson,
Göran Stenius och Tito Colliander — det är
några diktare som funnit vägen österut, till
det karelska ödemarkslandet, till de tysta och
fattiga byar där det förnöjsamma livet ännu
har ett hem, till bortglömda kloster där
människan ännu inte förlorat den tro, som
förmår övervinna all oro, rotlöshet och
själanöd.
Bland den äldre generationen diktare har
Emil Zilliacus haft sitt hem i Karelen. Men
hans upplevelse av kontakten med det finska
landskapet är en annan än de unga
pilgrimernas. Han står i stort sett främmande för
den primitiva skönheten i finsk natur. I en
dikt »På Stora Saimen» ger han en naturtavla
fylld av urtidsdunkel, döda vatten, svedda
marker, knotiga träd och livlöst armod. Han
vänder sig bort:
. . . aldrig sången på denna sjös
stränder i blom kan brista.
I Zilliacus’ lyrik är det den ljusa lövängen
som dominerar landskapet, inte den mörka
skogen. Lövängen, »skogens blonda syster»,
står på gammal odlings grund, och suset i
ekarna kring fädernegården är för diktaren
en musik kärare än någon annan. Här finns
samhörigheten med jorden, med det egna,
med hemmet, men det är en samhörighet som
är rotad i pietet för generationers arv, en
djup trofasthet till det personligt
näraliggande. Kanske kan man säga att där finns
ett drag av en herrgårdsromantik, som man
har att fatta såsom ett annat uttryck för det
behov av rotfasthet som talar ur Mörnes
skärgårdslyrik och hans skildringar från den
nyländska bygden. Även denna romantik får
så sin plats i det finlandssvenska
kulturförsvaret.
I samma utsträckning som den
finlandssvenska dikten varit tolk för självförsvar
har den finska burit vittnesbörd om
nationell offensivanda och framtidstro. Denna
anda har, som vi sett, både en nationell och
en social bakgrund. Den starka sociala
accenten i det finskspråkiga åttiotalets diktning
hade både samband med tidens allmänna
idévärld och med de speciella förhållandena
i det egna landet. Redan hos Kaailo Kramsu,
en föregångare till åttiotalets realism, är den
nationella känslan sammanflätad med en
social upprorsstämning. I klubbekriget finner
Kramsu symbolen för det finska folkets
resning mot sina svenska herrar, dess sunda
instinkt att vilja bli husbonde i sitt eget hus
och skaka av sig allt främmande förtryck.
Jaakko Ilkka, klubbekrigets ledare, blir
såsom Lalli, biskop Henriks baneman, en
nationell gestalt. Det är början till en
mytbildning, som till lika delar kan räkna släktskap
med nationalismen och klasskampsideologin,
även om sambandet inte i politisk mening
behöver vara uppenbart. Man finner dessa två
element även hos flera senare diktare och
motivet hade säkerligen blivit ännu mera
utnyttjat i litteraturen, om inte upproret
1918 hade öppnat en klyfta mellan den
nationalistiska rörelsen och den sociala
revolutionen. Då man under självständighetstiden
återfinner klasskampen som litterär
inspirationskälla, t. ex. hos prosaisten Pentti
Haan-pää och lyrikern Viljo Kajava, är det inte på
den äktfinska linjen, utan tvärtom i stark
motsättning till den nationalism, som
småningom blivit uppblandad med nya politiska
tankegångar fientliga mot demokratin och
arbetarrörelsen.
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
