Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
I den unga finlandssvenska litteraturen är
det svenska nationalitetsmedvetandet inte
lika klart uttryckt som i Mörnes,
Gripenbergs eller Hemmers dikt. Dess kontakt med
den finlandssvenska bygden har inte heller
varit lika stark, något som redan de karelska
exkursioner, vilka här tidigare berörts, ge ett
vittnesbörd om. Strandbyggarfolkets hav och
skär ha blivit sällsynta motiv i den nya
lyriken. Det beror delvis på att
landskapsmotiven överhuvudtaget för
självständighetstidens modernistiska diktare spelat ,en så
liten roll. Samtidigt har den nationella
tendensdikten — öppen eller förklädd —
förefallit dem förbrukad i rent konstnärlig
mening, kanske i många fall även i politisk.
Man har här att göra med en
generationsbrytning, som inte bara innefattar
nationalitetsfrågan, utan livssynen och
verklighetsorienteringen även i andra och allmännare
hänseenden. 1920- och 1930-talets dikt ger
oss många bevis för en rotlösHet, som
visserligen fortfarande har en nationell, men även
en allmänmänsklig aspekt. Den blir —
åtminstone till synes och momentant —
övervunnen genom den patriotiska samlingen
hösten 1939 och det efterföljande kriget,
som utlöste en lång rad litterära vittnesmål
och lyriska bekännelser.
Under kampens dagar behövdes många av
de egenskaper som inrymmas i Ahos bild av
enrisfolket. Men den var inte tillräckligt
suggestiv och lyftande för den patriotiska
känsla, som fortfarande visade sig hämta
sin starkaste näring ur den runebergska
dikten och föreställningsvärlden. Det odelbara
folket var åter verklighet och det är
intressant att se huru Emil Zilliacus i en av sina
krigsdikter riktar sig direkt mot Ahos
symbol, då det gäller att försöka ge detta
odelbara folks karakteristik:
Vi kallades enrisfolket en gång i tider som flytt:
det böjer sig utan att brytas, och reser sig sedan på
nytt.
»Ej hjul eller medar det krossa, ej järnskodda hovar
och klackar.
Det trycker sig tätt emot marken, likt enris på
steniga backar.
Av ljungeldens brakande nedslag den splittrade
furan bär spår,
men blixten försvinner i mjuka och krypande enris-
snår.»
Den bilden var aldrig sanning. Nu verkar den
närmast hån.
Se kring dig ett folk i vapen! Och hör kanonernas
dån!
Vi vågade möta vårt öde. Vi ville ej se det fördröjas.
Vi kunna brytas, må vara. Men aldrig böjas.
Det är en dikt som använder den
finlandssvenska kampdiktens språk i den runebergska
folktankens tjänst. Dess träd är furan, den
ständigt återkommande symbolen för
beredskapen inför ödet, för viljan att orädd styra
mot stormen.
Men ändå får man medge att Zilliacus
inte gör Ahos bild rättvisa. Den stolta och
resliga furan har fri luft omkring sig.
Finlandssvenskarna ha ägt friheten och
jämbördigheten i sitt förhållande till den finska
befolkningen, samtidigt som de med den fått
dela ofrihetens börda gentemot det ryska
förtrycket. Det är en differens i de
psykologiska förutsättningarna, som man får lov
att ta med i räkningen, då man bedömer
värdet och giltigheten av Ahos bild av
enrisfolket, helt inspirerad som den är av ett
läge, då det framförallt gällde att härda ut
inför ett övervåld, som inte kunde mötas
med vapenmakt. Zilliacus skriver sina
strofer i en annan situation, då Finland äger
politisk självständighet och möjlighet att
fritt välja sin väg. Därmed är det givet att
både hans karakteristik och hans
värdesättning blir en annan, att det som för Aho var
en sinnebild för styrkan i det passiva
motståndet för honom ter sig som underkastelse.
Han anknyter till den finlandssvenska
havs-och skärgårdsdiktens frihetspatos. Vi kunna
kanske också säga att han går vägen
tillbaka från Östersjön till Saarijärvi och
därmed ger oss en av de många illustrationerna
till den finländska fosterlandskärlekens
sammansatta karaktär, dess många nyanser
mellan finskt och svenskt, mellan känslan av
att tillhöra ett odelbart folk och känslan för
de båda nationaliteternas egenart.
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
