Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sju dikter och fyra diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sju dikter och fy ra diktare
Av Olof Lagercrantz
ALLMÄNHET har en recensent inte
tillräckligt med utrymme till sitt förfogande
för att anmäla diktsamlingar så som han
önskar. Han får ofta nöja sig med att
redogöra för huvudtendensen. Han ger ett porträtt
av diktaren och uttalar sig om i vad mån
denne förverkligat sina avsikter i den nya
boken, om han ändrats sedan sist, eller om
han anslår gamla kända strängar. Försök att
tränga in i enstaka dikter, analysera och
kritisera dem, kommer sällan i fråga.
Recensenten måste nöja sig med de stora dragen.
Ibland kan det också vara det naturligaste
tillvägagångssättet. En del skalder sätter sig
ned och skriver en diktsamling, som ger
uttryck åt vad de just då tänker och känner.
Lagerkvists diktsamlingar till exempel är
oftast mycket enhetliga. Man kan betrakta
dem som huggna ur ett enda block. En man
som Österling däremot skriver inte böcker
utan dikter och när han har tillräckligt många
dikter i skrivbordslådan samlar han dem till
en bok. Båda diktarna är inom sin sfär lika
särpräglade, men deras böckers tillkomstsätt
är så olika att de också borde behandlas
olika.
För en gångs skull vill jag här försöka
anmäla dikter och inte diktsamlingar. Sten
Selanders nya diktsamling Sommarnatten
inbjuder också till en sådan behandling. Den
innehåller ett antal dikter tillkomna under de
sista tio åren och den vill ej som En dag
vara ett enhetligt verk.
En av de mest betydande dikterna i
samlingen heter Trädtopparna och lyder:
Vi har tummat allt och fläckat allt
pà den jord, vi våldtagit tusenfalt.
Men något finns där ändå, ändå,
som vår kliande lystnad ej kunnat nå.
I trädens toppar svävar en värld,
oberörd och längtansvärd.
Där spelar en vind, där sjunger en trast,
om allt man ej fångar och håller fast.
Där gungar dunmjuka fågelbon
i det vingades ro, i den enda ron.
Som facklor höstlövens lågor tänds
av isig eld från förintelsens gräns.
Och rimfrosten ritar sin dröm av kristall
långt bortom människans syndafall.
Där blommar i sol, där tindrar av is
det oupphinnligas paradis.
I en helt konkret bild är här en rent
metafysisk evighetslängtan fångad. Utan att ett
ögonblick sväva på målet skildrar diktaren
den värld där träden och lufthavet möts. De
yttersta grenarna, där endast fåglarna få
fäste. Liksom Karlfeldt i Vinterorgel hinner
Selander — och det på dessa få strofer -—
teckna årstidernas växlingar i trädtopparna,
vårens trastsång, sommarens fågelbon, höstens
röda löv och rimfrostens kristallmönster om
vintern. Han suggererar fram den yttersta
renhet och en evig ro, och genom att han valt
att skildra just trädtopparna blir inte friden
stillastående och kvalmig och renheten
irriterande. Det rör sig hela tiden i tavlan.
Grenarna vajar och susar och böjs under
fåglarnas tyngd. Den fina konkretionen, som
endast den sanna naturkännaren förmår, är
helt genomlyst av ande. Det är en dikt om
längtan, men den kan upplevas som bild och
ljud och det är det som gör att man ej glömmer
den. Den susar in i ens medvetande.
Formellt är dikten också mycket lyckad.
Naturligtvis! Innehåll och form är ju ett.
Rytmen är ganska fri och två- och trefotade
versfötter omväxlar. Därigenom fångas
grenarnas oregelbundna svajande bättre än i
taktfast rytm. Rimmen är inte påfallande,
men ingenstans slitna. Möjligen är andra
strofens rim, ändå — nå, en smula valhänt.
Ändå har ju dessutom den första stavelsen
betonad i normal svenska, men licensen får
väl anses vara tillåten. En annan licens är
avgjort lyckad. Sjätte strofens rim, tänds —
gräns, stöter inte, utan verkar fullt riktigt
och kan sägas vara en nyvinning.
Selander har alltid haft en smula svårt för
koncentration. Eller är det så att vår smak
det sista årtiondet ändrats? De flesta diktare
har onekligen under trettitalet utvecklats mot
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
