- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
568

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sju dikter och fyra diktare. Av Olof Lagercrantz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olof Lagercrantz

allt större knapphet i formen. Fastän
»Trädtopparna» kan synas vara ett under av
koncentration är det dock frågan om den ej
kunde varit ändå kortare. De två första
stroferna är egentligen helt onödiga. De
utsäger ingenting som gör dikten vackrare eller
meningsfullare. De är ett tämligen
meningslöst preludium och orden »kliande lystnad»
finner jag ej riktigt passa i sammanhanget.
Mer än hos de flesta diktare står det hos
Selander en strid mellan ett »du bör» och ett
»jag vill». Och saken kompliceras genom att
Selander ofta tror att han vill vad han bör.
Det innersta hos diktaren vill i detta fall
skapa ett uttryck för en evig längtan och hans
naturkärlek gör det naturligt för honom att
kläda denna längtan i natursymboler. Men
så kommer börat in. En pedagogisk,
an-svarskännande, på andlig beredskap inställd
herre höjer pekfingret och så kommer de två
första stroferna till. Det är mycket möjligt
att dikten är skriven som den nu föreligger,
men för läsaren verkar den indelad i två
avdelningar, en där Selander är vad han vill, en
annan där han är vad han anser sig böra vara.
Men de två begynnelsestroferna kan inte
hindra dikten att verka. Den är en underbar
dikt, som man med tacksamhet ser införlivad
med vår litteratur.

Denna recension skulle svälla över alla
gränser om jag behandlade alla Selanders
dikter lika utförligt som »Trädtopparna». Jag
får nöja mig med att framhäva den vackra
inledningsdikten Fågelsång i september, vidare
Barvinter i fjällskogen, den långa cykeln
Sommarnatten och Sädesärlorna. Kantatet vid
riksdagens 500-årsjubileum är jag inte
förtjust i och går därför med lättare sinne förbi
den än de tidigare nämnda. Slutligen vill jag
stanna inför dikten Luftslott. Den är för lång
för att citera och den läsare som vill följa med
min redogörelse får själv slå upp dikten. Den
är skriven i den kåserande ton, som Selander
ibland anlägger. Han har ett särskilt sätt att
kåsera som är helt hans eget och som i En dag
ofta gav goda resultat. Koncentrationen blir
naturligtvis lidande, men i en dikt som denna
gör det inte något. Diktaren sitter och
småpratar med sin hustru om år som gått, om
åldern som kommer, om de luftslott de byggt
tillsammans. Den tillbakablick han gör på
den tid då han och hans hustru var unga är
utomordentligt graciös och behagfull och även
dagens verklighet är skildrad med pregnans
och styrka. Han har lyckats få in något av

lampans lugna sken om kvällen kring paret
som för sin livslånga dialog. Med
»Trädtopparna» kan väl dikten ej jämföras. Den är
nog åskådlig, men på ett lösligare sätt.
Rimmen vittnar därom. De klingar ej alltid som
de borde. Enligt min mening bör man inte
rimma på »språka» om man inte menar något
särskilt med detta gammaldags ord. Ett
annat ord smälter ej heller in. Det är Skåne.
Ett av luftslotten består i en gård i Skåne.
Det är visserligen en allmän regel i poesi att
artbestämda ord är bättre än allmänna. Det
är bättre att säga spov än fågel, bättre att
säga tall än träd och bättre att säga »i Skåne»
än »på landet». Mästarhanden visar sig ofta
i förmågan att smälta in sådana konkreta ord
utan att förrycka diktens subtila stämning.
I detta fallet har det slagit fel. Luftslottet
om gården i Skåne kommer för oförmedlat,
läsaren hinner inte med. Gården hör tydligen
med i den selanderska verklighetens luftslott,
men har ej naturligt smält in i diktens
luftslott. Den är en osmält verklighetsrest och
har ej transformerats över i diktens våglängd.
Men det är obetydliga anmärkningar.
Dikten har bestående värde och är alltigenom
skapad inifrån och gestaltad med kraft
och skönhet.

*



Johannes Edfelts diktsamling Sång för
reskamrater blir svårare att anmäla genom
analys av endast ett par dikter. Denne diktare
är snarast av den lagerkvistska typen. Alla
hans dikter har en roll att spela i ett större
sammanhang. När han för några år sedan gav
en diktsamling namnet Högmässa
karakteriserade han förträffligt sin konst. En
högmässa består av många helt olika delar, men
skall ändå upplevas som ett helt. Men kritiken
bör kunna göra anspråk på att kunna
fram-konstruera helheten ur en detalj på samma
sätt som arkeologen ritar upp hela kroppen
med hjälp av en ensam marmorarm.

En av Edfelts nya dikter heter
Midnattsmusik och lyder:

Nu i dödens, nu i livets timma,
här vid gränsen mellan ebb och flod

— över dem som strövade i dimma
frid skall strömma, outsinligt god!

Över dem som på en brits försmäkta,
över dem som sakna fosterland

— över de behjärtade och äkta,

stund av ren förhoppning, håll din hand!

568

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0628.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free