Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sju dikter och fyra diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sju dikter och fyra diktare
Fäder som på krigets mark förblöda,
kvinnor som ha sett sin bästa tid,
ungdom med de första bittert röda
själasåren — svep dem i din frid.
Du som skapar tystnad ovan hetsen,
lindring där en järnhand fallit tungt,
låt den jordiska familjekretsen
vila i din stillhets medelpunkt
och som barn i moderliv förnimma,
att din frid är outsinligt god
— nu i dödens, nu i livets timma,
här vid gränsen mellan ebb och flod!
Dikten är mycket typisk för Johannes
Edfelt. Den för läsaren in i ett jordiskt elände
av apokalyptiska mått. Där skrider ett tåg
av utstötta och blödande existenser. Det
stiger en klagosång mot himmelen som från
ett slagfält. Männen stupar, ungdomen
förbittras, folken drivs bort från sin fosterjord.
Men hela denna häxdans av ohyggligheter har
en slöja över sig som vore allt redan förgånget.
Lidandet har redan nått botten och förmår
inte mera. Människorna har nått den yttersta
gränsen, där det varken är liv eller död, där
det bara finns en renad undran över tillvaron,
som hos en som varit mycket sjuk och just
vaknar ur sin feberyrsel. Det är en
midnattsmelodi som spelar upp, en ton av frid, som
inte är klar över sitt eget väsen. Man vet inte
om natten, som vilar över alla de blödande,
är döden eller om den nya dagen skall gry
om några timmar. Man vet bara att det är
så ljuvligt lugnt. Man frågar inte efter liv och
död längre. Man vänder bara sitt ansikte
uppåt och låter friden strömma ned ur okända
ljuskällor.
Dikten lever på sin intensitet, på den lidelse
som trots den starkt disciplinerade formen
talar ur varje rad. Som vanligt hos Edfelt är
det dåligt med konkretionen. Det är formen
som får ersätta den jordiska påtagligheten.
Den är kallhamrad och pregnant. Man tycker
sig nästan kunna stryka med fingret utmed
en dikt som denna och känna de ädla linjerna
i fingertoppen. Rimflätningen är god, om
också inte märkvärdig. Bilden av den frid
barnet upplever i moderlivet är sällsynt
verkningsfull och uttrycker den mystiska sidan
av det edfeltska fridsbegreppet.
Edfelt vill vara en aktuell diktare och han
är det också därför att han som ingen annan
i samtida svensk litteratur ger uttryck åt den
ångest som nu vilar över Västerlandet. Men
det händer att han av en ambition att vara
»tidsdiktare» drivs på villovägar. Tag raden
»kvinnor som ha sett sin bästa tid»! Dessa
kvinnor räknas alltså med bland alla andra
olyckliga existenser, fångar, landsförvista,
sårade o. s. v. Vad menar nu Edfelt med
kvinnor som sett sin bästa tid. Som han uttrycker
det måste det betyda att dessa kvinnor inte
längre har sin ungdoms fägring kvar. Och
därför är de så beklagansvärda. Är det inte att
se saken en smula ytligt? Just när hennes
första skönhet förgått har hon kanske sin
bästa tid. Vad vet Edfelt och undertecknad
om den saken. Nu menar naturligtvis inte
diktaren att hans uttryck skall tydas på detta
sätt och han har all rätt att protestera. Men
att man alls kan kommentera raden som jag
gjort visar hur lösligt den hör samman med
det övriga i dikten. Så här föreställer jag mig
att den tillkommit. Diktarens starkt upplevda
ångest söker ett uttryck och en försoning. Som
symboler för ångesten tar han allmänt kända
ohyggligheter i våra dagar, krig och civil
terror. Men det är inte dessa symboler som
är det väsentliga för honom. De är klädnader
för ångesten, en ångest av kosmisk natur som
har föga att göra med dagens situation. Dikten
blir kanske verkningsfullare genom detta
aktuella inslag, men när det gäller kvinnorna
som ha sett sin bästa tid blir det uppenbart
hur utifrån diktaren väljer symboler, hur de
inte alls springer fram ur hans inre. I så fall
hade aldrig kvinnorna kommit med. Diktaren
har varit ambitiös på ett område där han
innerst inne inte vill vara ambitiös. Liksom
Selander har han trott sig vilja vad han tror
sig böra. Det är en olycka för Johannes Edfelt
att han råkat födas under en så upprörd och
svår tid som vår, därigenom kommer hans
tidlösa ångest och hans tidlösa fridsbegrepp
ibland att sammanblandas med historiska
företeelser med vilka de intet ha att göra.
Kvinnorna som sett sin bästa tid är bara en
fras och det kan hända att även andra
symboler för ångest är det. Edfelt är centrallyriker
och ej tidsdiktare. Hans sociala insats blir inte
mindre därför, kanske snarare större.
En utvikning som denna förringar ju inte
mycket värdet av »Midnattsmusik». Den är
en underbart vacker dikt av en människa som
är äkta i sin ångest, i sin frid och i sin
diktning. Och det bör väl också sägas att allt
mänskligt liv och alltså även all dikt springer
fram ur spänningen mellan böra och vilja
och att ingen kan undvika att inte ibland
sammanblanda de båda rösterna. Det yttre
budet och det inre står emot varandra och av
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
