Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sju dikter och fyra diktare. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sju dikter och fyra diktare
Även Karl Ragnar Gierows diktsamling
Vid askens rötter är nu ett år gammal på
bokhandelsdiskarna, men det aktualitetsvärde
som den hade för ett år sedan har inte
minskats, snarare ökats denna vinter. Gierows
pressade form, invecklade rytmiska schemata
och hans sätt att låta nära nog vartannat
ord stå i rimställning gör honom i mitt tycke
svåråtkomlig. Mönstret blir så invecklat att
kärnan inte syns. Det är som spände han sig
alltför mycket i sin dikt. Han är lik en löpare
som anstränger sig över sina krafter. Han
knyter sig, som det heter på idrottsspråk,
och det är inte lätt för läsaren att reda upp
knutarna. En dikt av mera lättillgänglig
art är Försvarsförbund.
Vakten bör mobiliseras och stå
på post från Skanör till Torneå.
Varenda man bör ha hanen spänd,
ty farans blick är oavvänd.
Det gäller en gräns, den får inte ges upp
vid någon överrumplingskupp.
Armera den gränsen med stål och betong!
Den hotas nu av undergång.
Res högt mot skyn ditt laddade värn!
Med järn tillbakavisas järn.
På motsatta sidan den gränsen är
en orättfärdighetens här.
Där klöser vargen, förklädd till lamm,
och våldet får sin vilja fram.
Sanningen stryps av en rasande mängd,
och plikten dör med huden flängd.
Håll gränsen, gott folk, till sista man!
Ohyggligheten rycker an.
På kartan löper den gränsen ej.
Den löper rakt igenom mig.
Dikten är rätt representativ för sin skapare,
även om han skrivit många vackrare och
intensivare. Särskilt minns man en dikt av
samma aktuella slag som under titeln Nordisk
vinter 1937 publicerades i denna tidskrift.
»Försvarsförbund» börjar som en oskyldig
beredskapsdikt från ett mobiliserat Sverige. De
fem första stroferna kunde passa bra som
soldatvisa för männen på post. Den gräns det
talas om är Sveriges gräns och den makt som
hotar skall motas med järn. Sjätte strofen
för in något nytt. Det är inte bara Sveriges
fiender som tränger på, utan också
rättfärdighetens och sanningens. Den konkreta
svenska gränsen bleknar bort för en annan
gräns som går genom alla folk, genom alla
tider, genom varje människa. I sista strofen
ställs problemet på sin spets. Gränsen går
genom diktaren själv. Det är inom honom
själv striden utkämpas. Det är han själv som
går på vakt mot mörka makter inom sig. De
överfall han fruktar sker inte med järn och
motas inte med järn, de motas endast av
ande och ljus.
Dikten är mycket stramt hållen och har
något litet av folkviseton i sig, som så ofta
hos denne diktare. Rimmen smäller in med
precision och den till synes valhänta rytmen
är bara ett konstgrepp — folkvisans. Men
helt övertygande är ej dikten. Övergången
mellan den svenska gränsen och den gräns
som går genom diktaren själv sker ej med
tillräckligt stor smidighet. Den borde ske
omärkligt. Det borde smyga sig på läsaren
en först obestämd sedan alltmer övertygad
känsla av att vara på gungande mark, att
vakten från Skanör till Torneå i själva verket
ej är vår egen beredskapsvakt utan något
annat, en andens vakt mot mörkrets härar.
Men så sker inte. Omsvängningen kommer
alltför tydligt och den sista strofen verkar
direkt utmanande i sin intellektuella skärpa.
Det är det intellektuella draget hos Gierow
som ofta stör i hans dikter. Han har tänkt
för mycket över hur dikten skall vara. Han
låter den inte växa fritt. Han gör våld på den,
liksom han i denna dikt gjort våld på den
svenska gränsen för att få den till något annat,
som han redan när han började skriva dikten
förmodligen bestämt vad det skulle vara. Som
det nu är blir man missbelåten, trots att man
också samtidigt är imponerad. Gierow vågar
ej göra sina dikter på fri hand. Han ritar
cirklar med hjälp av linjal. Och med sina
oändligt många och oändligt fina raka streck
kommer han mycket nära cirkelformen, men
någon cirkel blir det inte i alla fall.
Det vore dock orättvist att påstå att
denna generalisering gäller alla dikter i Vid
askens rötter. Det gäller endast en del.
Markerat uteslutna ur »linjalklassen» är dikten
nummer tio i cykeln Förening, När bläcket
torkat, Mörka ligga jordens hav och Kvinna
vid havet. Den senare dikten lyder:
Vårkväll av ljus,
hagtorn som dansar kring fiskarehus.
En flicka i backen mot stranden,
som dukit upp i ett nafs
med näsduk i handen
och hjärtat ett stycke till havs.
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
