Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
dare, som visar sig vara identisk med
upprorets ledare. Det förekommer även en blond
och plågad sjuksköterska, en förförisk och
förrädisk halvblodsflicka, en oförbrännelig
skotte i komisk gevärsduell med en
svartmuskig vän och motståndare, och sist men
inte minst en primitiv kulspruta med sin
förintande vältalighet. Ett par av hjältarna
verkar förstås skottsäkra och rör sig som
oköttsliga fantomer i stridsvimlet, men
annars är sammanstötningarna påfallande
blodiga, med oromantiskt många sårade och döda.
Blod tränger genom förband, röd sol
flammar i hotfullt svartblå moln: blodrött och
svartblått är filmens färger. Tendensen går
ut på förståelsefull sympati mellan så
skiljaktiga delar av kontinenten som Kanada och
Texas, där samma modiga manlighet
återfinns under den yttre olikheten!
Varg-Larsen kan lämpligen hänföras till
en något annan kategori av filmer: de något
mer konstnärligt realistiska. Michael Curtiz’
filmversion följer ganska noga Jack Londons
bok, som även i denna omplantering visar sin
överlägsenhet över dagens habila
romanfabri-kat. Det mänskliga drama som utspelas
kring den sällsamme kaptenen på »Ghost»
är det allt dominerande i filmen och
utvecklas med anmärkningsvärd konsekvens.
Flertalet av personerna har en enkel, kraftigt
utförd profil och rör sig bara på ett plan.
Men framför allt den vilsekomne författaren
är mera sammansatt och av större intresse.
Med sin medvetenhets inre styrka skiljer
han sig från de andra, de åt sina egna
opålitliga känslosvall prisgivna muskelhjältarna.
Och det är han som blir Varg-Larsens
verklige motspelare och motståndare. Edward G.
Robinson har gjort det bästa möjliga av sin
Varg-Larsen både fysiskt och psykologiskt,
men det är nog så att Jack London där
gapat över för mycket och inte riktigt
lyckats förena hans tragiska ödesmedvetenhet
som en havets Lucifer med hans
busfasoner och sinnessjuka sadism. Men det är
ingen vanlig filmfigur, det finns demonisk
dramatik och mörka inre djup hos den
mannen. Det blir en maktkampens mardröm
ombord, med länge nerkämpade flykt- och
myteriförsök. I motsättning till den åtrådda
riktiga verkligheten har livet på fartyget i
all sin naturalism ett drag av spöklik
overklighet. Det är därför kanske riktigt att havet
som element gör sig så föga gällande i denna
film: den bara fortlöper i monotont svartvitt
eller blek disighet.
Den långa resan hem är en film av John
Ford efter några av O’Neills tidigare enaktare.
Den framställer med mörk och hård realism
livet ombord på en lasttramp, först i en
tropisk hamn med flickor och sprit, sedan på
väg med ammunitionslast över Atlanten,
genom krigszonen till en mörklagd engelsk
hamn. Filmen igenom dunsar det av stötar
mot levande kött. Disciplinen är opersonligt
obeveklig, krigspräglad, och kamratskapet
frestas till bristningsgränsen under de
lurande farornas gastkramning. Att
besättningen slåss som vilddjur den ena stunden
och förenas i drypande sentimentalitet den
andra, det har nog sin realistiska
riktighet. Man får en beklämmande känsla av hur
maktlösa de är med sig själva, hur blint de
drivs framåt av okända krafter inom och utom
sig själva. Detta framträder ännu tydligare i
slutpartiet där besättningsmännen på
frikvällen raglar fram mellan krogarna och
fäktar vanmäktigt i sin viljelöshets dimma och
det tycks så otroligt omöjligt att den unge
svensken ska kunna förverkliga sin plan
att fara hem. Men livskraft finns det till
övermått hos dessa sjömän och i sin
elementära okuvlighet förmår de glädja sig
även i lasttramparnas värsta helvete.
Filmen ger ingen oäven bild av de primitiva
livsvillkoren inom kultursamhällets mörka
arbetsregioner. Den är dock konstnärligt
alltför enformig samtidigt som förloppet är
ganska rapsodiskt, skarvarna märks mellan de
ursprungliga enaktarna. Lika litet som Fords
förra film, »Vredens druvor», förefaller mig
denna vara någon verkligt betydande
skapelse; hans mästerverk heter alltjämt
»Angivaren».
Sierra har utförts av Raoul Walsh efter
en av W. R. Burnetts gangsterhistorier.
Den börjar i ren, svepande stil med den
frigivne rånaren på väg i bil upp mot de höga
bergen, frihetens tindrande symbol. Men det
är en hederssak för honom att göra ännu en
kupp med sina gamla kumpaner och han
förbereder den med nästan vetenskaplig
sorgfällighet. Under tiden blir han indragen i
mänskliga förvecklingar, blir besviken i sin
tro på den hederliga flickan, hon med
klumpfoten, och ser sig tvungen att ta hand om en
annan flicka, den strandsatta
pojkflam-man, jämte en efterhängsen hund. Denne
gangster framställs av Humphrey Bogart,
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
