Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krönika
läsare att ta del av i bokform. Filmen
förefaller (bland annat) vara den följetongsmässiga
romanens naturliga arvtagare, dess mera
tidsenligt utrustade efterträdare. Befrielsen från
den bördan skulle måhända kunna bidra till
att litteraturen åter i högre grad blev
litteratur.
Borta med vinden är ju en av dessa
jättelikt förvuxna succésromaner vars bleknande
minne kanske redan kan hänföras till
trettiotalets litterära kuriosa. I Victor Flemings
regi har den blivit en fyra timmars
filmföljetong i praktutstyrsel, en sådan där
»århundradets film» som man glömt dagen
efter. I själva verket har den svårt att
uppehålla intresset så att man sitter kvar ända till
föreställningens slut. Dess närmast
biografiska förlopp är utdraget och saknar
dramatisk linje: det rör sig framåt i ansatser, med
episodiska stegringar mellan vaga och
villrådiga partier. Ofta har man mindre känslan
av en sammanhängande filmskapelse än av
en hopklippt, nykolorerad antologi av
filmer om det amerikanska förflutna. Ty trots
filmens längd hinner ingenting fördjupas,
det blir bara ett ständigt uppradande, ett
bläddrande i en bilderbok.
Scarlett O’Hara lär ha ett visst rykte som
romanhjältinna. I filmen, där hon ganska
osinnligt framställs av Vivien Leigh, blir
hon en visserligen vital men tämligen
odräglig varelse, egocentriskt viljebesatt och kallt
beräknande, samtidigt som hon saknar all
försonande medvetenhet, uppfylld av en
orimlig kärleksinbillning som bottnar i
till-stukad självhävdelse. Avsiktligt eller inte
har det blivit en rätt avskräckande
kvinnostudie, men som sådan inte utan förtjänst.
Det är likväl den skumme kapten Butler
som i Clark Gables robusta gestalt uppbär
filmen. Han är befriande i sin brutala
uppriktighet, i sitt välgörande hån mot
förkonstling och hjältesvammel: en praktisk psykolog
och handfast realist, med skarp blick både
för krigets och kvinnornas galenskaper.
Till och med i rollen som inställsam
uppkomling blir han vinnande genom sin cyniska
avsiktlighet. Det är bara hans plötsliga
hel-omvändning i krigets sista stund som verkar
otrolig och ter sig omotiverat ditsatt.
Under de romantiskt utstyrda
personkonflikterna ligger ett stycke verklig
sydstatshistoria, uppenbarad i kollisionen mellan
de skrytsamma aristokraternas fantasier och
krigets förkrossande realiteter, mellan segrar-
nas brutalt praktiska företagsamhet och de
gamla dödsdömda klassfördomarna. Det är
en rad scener, börjande med Atlantas fall
och ödeläggelsen på Tara, där
inbördeskrigets smärtsamma samhällsomvälvning är
närvarande: bilder färgade av eld och blod.
Ett par vinjetter med en bortglidande,
silhuetterad gestalt mot stormig
aftonrodnad hör också till det minnesvärda.
Nordvästpassagen härstammar från en
annan omfångsrik roman av tvivelaktigt värde.
King Vidor har på sitt särskilda sätt gjort
filmen till ett heroiskt äventyrsepos,
handlande om major Rogers och hans gröna
jägare på sträffexpedition mot indianerna i
de nordliga vildmarkerna. Det är ett de
väldiga strapatsernas epos, en upptornad
önskedröm om det övermänskliga och fysiskt
omöjliga. Rogers’ okuvliga män släpar båtar
över berg, vadar över våldsamma floder,
vandrar genom ändlösa träsk i knädjupt
vatten och sover i träden som apor,
marscherar utan mat nästan till svältdödens gräns
och övervinner även svåra sår med viljekraft.
Det är slutligen nästan en lättnad när någon
bryter sig ut ur den gemensamma
ansträngningens fruktansvärda press och flyr i
vansinnets befriande oansvarighet.
Överfallet på den sovande indianbyn och
det åtföljande grymma nedslaktandet är
allt annat än tilltalande. Det är en utlöpare
av expansiv våldsimperialism, falskt
glorifierad med religion och civilisationspatos.
Hjältarna är inte ute i så snygga ärenden som
de inbillar sig, de är i sista hand
maktpolitiska redskap och deras gärningar må vara
aldrig så storartade som prestation, de är dock
samtidigt förhatliga. Därför måste man vägra
att delta i slutscenernas högtidliga gripenhet
och avfärda dem med ironi. Spencer Tracy som
Rogers är filmens främsta tillgång av
dynamisk kraft, vilja och auktoritet; men vad
innehåller han egentligen annat än
självbe-dräglig fanatism och blå dunster?
Hjälteskvadronen är filmveteranen De Milles
skildring av den rödrockade ridande
poliskåren i Kanadas vildmarker vid en tid när
upproret jäste bland halvblod och indianer.
Det är en pampig film i traditionell stil,
med frejdigt gammaldags äventyrslynne.
Intrigen är en skicklig variation på
beprövade mönster, förstärkt av Gary Cooper
när han i välutnyttjad kontrast till de stolta
rödrockarna kommer som en retfullt
individualistisk texasjägare på jakt efter en mör-
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
