Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - I döendets tid. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu är du trött, o mänsklighet,
och frusen, som av ålderdom,
och sänkt i svårmod, sen du vet
din odlings sanna frukt och blom.
Den lustgård du drömt prunka het
förverkligades kall och tom.
Den frihet som du såg så klar
och hälsade så fröjdefull,
när du mot himlen vapen bar
och slog tyranners tron omkull,
var finns den nu? Ditt jubel, var?
Din vinst, blev den blott stoft och mull?
Dig fräter intigheten kallt
i onda år, i järnets tid.
Förbannat blir förvisso allt
din hand, lik Midas’, kommer vid.
Väl må ditt bröd bli stänkt av salt.
Var finns en tröst? Var göms en frid?
»Upp», säga dina styresmän,
»till kamp för brunt och svart och rött!
Vår jord skall blomma skönt igen,
när den götts fet av människokött.»
Men ingen död är kall som den
som dessas själar redan dött.
Än hindrar dig en halvt förspilld
svag glimt av själ att fröjdas åt
avmänskligandets högtid, vild
av vargtjut och förrycktas låt.
Än bär du kvar en bättre bild.
Väl må du gråta bitter gråt.
Dock tröst: ditt hjärtas nöd blir kort.
Det dör. Du skall ej ängslas sen.
Den sista strålen skall fly bort
av purprat och gudomligt sken;
och blott en vind skall prassla torrt
kring släckta rymders altarsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
