Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 1l Silfverstolpe
Han växte upp i ett gott hem, där
sparsamhet och omtanke möjliggjorde barnens
utbildning. Som skolyngling i Norrköping
fick han dela den lott, som varit fattiga
djäknars i århundraden; han hade det dock
svårare än de flesta och på äldre dagar
förvånade han sig över att han med ofördärvat
sinne kunnat gå igenom det »inferno» han
levde i under skolåren. Till Uppsala kom
han i pessimismens och de stora debatternas
tidevarv men varken det ena eller det andra
tycks ha oroat hans gammaldags
studentikosa sinnelag. Om studierna inte blevo så
djupgående, förvärvade han dock här den
akademiska medborgarrätt, som han höll på
i alla väder och som gav honom en
särställning bland dem, »som fått snillet samlat
ensamt i sitt öga». Och här i en miljö, där
talangerna omhuldades, väckte hans
konstnärliga anlag uppseende. Bruno Liljefors
tog sig an honom och rådde honom att
förverkliga den dröm han i hemlighet burit på.
Våren 1892 finna vi honom som elev hos
Carl Larsson i Valands konstskola i
Göteborg. Han fick slita och pröva på många
vedervärdigheter men i breven till
barndomsvännen Gustaf Malmberg talar han
framför allt om lyckan i att få vara med och
skapa konst i »vår griniga tid»; läraren är en
»krona och ett barn i själen», alla målare
måste vara »goda människor för att kunna
ge något gott». Då Carl Larsson vid en
avskedsfest karakteriserade sina elever,
slutade han med orden: »Det är en som jag inte
nämnt, det är Albert Engström, om honom
har jag ingenting att säga, ty han är ett
geni.»
Utrustade med raffinerade tekniska
färdigheter hade våra målare just vänt hem från
Paris för att erövra sitt eget land. Den nya
stilen hade inte mycket gemensamt med
det franska friluftsmåleriets sinnliga
uppfattning och kräsna kolorit, den var
stäm-ningsmättad och patetisk och syftade
gärna åt det monumentala. Det fanns
mycket i denna nya syn och nya anda, som
fängslade den unge Albert Engström och i
svårmodiga stunder kunde han ge uttryck
åt sin »Weltschmerz» i tidsenliga
romantiska figurkompositioner. Men han visste
med sig att hans begåvning egentligen låg
åt annat håll, åt en lättare tonart, och
uppmuntrad av sin lärare valde han tecknarens
yrke. Åren 1894—96 arbetade han med
ogemen flit i Söndags-Nisse och i denna
väldiga produktion kan man studera, hur
påverkningarna från Bruno Liljefors’
karikatyrer och Carl Larssons illustrationer så
småningom upphöra och hur han finner sitt
eget, tunna vibrerande streck, vilket
lämpade sig likaväl för de scener ur borgerligt
liv, som anekdoterna manade fram, som för
de bizarrerier, han hämtade ur sin egen
jäsande inbillning. Ett enda bizarreri är
också hans »En Gyldenne Book», som kom
ut 1896. Albert Engström har själv kallat
den en travesti på 1600-talets kammarlärda.
Parodien hade just vid det laget sin mästare
i Falstaff Fakir, som Engström hade
illustrerat i Söndags-Nisse, men även om han
fick idén från det hållet har han genomfört
uppgiften med ett stilsinne och ett
glittrande humör, som ingen kunnat lära
honom. Med »En Gyldenne Book» ger han
sin tribut till nittiotalets historieromantik.
Renässansen, som hans skämtlynne här
tumlar omkring i, var ju i högsta grad på
modet — jag behöver bara erinra om den
stora Gripsholmsrestaureringen och »Gamla
Stockholm» på utställningen 1897. Texten i
denna pastiche är med sin blandning av
svenska och latin och sina på en gång
gravitetiska och naiva vändningar inte bara ett
snilleprov utan även ett lärdomsprov. I
teckningarna växlar stilen men det mesta
knyter an till de gammalgermanska
träsnitten sådana vi känna dem bl. a. från vår
Gustaf-Adolfsbibel och den kärva,
uttrycksfulla linjen kan inte nog prisas. Vill man
söka en parallell i tiden till denna
teckningskonst, där fantasien leker med
1500-talsformer, kan man finna den hos bayraren
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
