Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gammalt och nytt i skånekonsten. Av Hakon Hedemann-Gade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hakon Hedemann-Gade
Sistnämnda självporträtt i stående
ställning på konstnärens lundaateljé vid
Cle-menstorget —- sedan förra världskriget
förhyrd av Joh. Johansson — visar såsom
en hyllning åt Rembrandts geni i fonden
en kopia av dennes »Kristi gravläggning»,
som Trulson utfört nere i München innan
han över Paris kommit till Brygge. Kopian
ses emellertid här i omvänd spegelbild och
så otydligt återgiven, att man föga anar vad
den föreställer; den belysta figurgruppen
nedtill kan gott tagas för ett vattenfall i
landskapet. Endast genom studiet av
konstnärens brev har amanuens Sandblad kunnat
identifiera den avbildade kopian, vars
nuvarande ägare är okänd, och därigenom
lyckats ge en ungefärlig tidsbestämning åt
det ur flera synpunkter fängslande,
odaterade självporträttet, som 1923 inköpts till
Malmö museum. Åtskilligt av Rembrandts
anda går här igen, även bortsett från
kopian på staffliet. Se bara ljusets
koncentration kring huvudet, återgivet på en
av våra planschsidor, och de pastost och
dristigt isatta glansdagrarna på en pensels
metallhylsa! Men impulserna från den
store holländske färgmagikern äro här, till
skillnad från det nyligen omtalade, minst
fem år tidigare självporträttet i
Nationalmusei ägo, helt personligt omsatta. Den
dunkla färgharmonin i djupt mossgrönt,
skuggat blått, varmbrunt med dragning åt
indiskt rött samt något gult är Trulsons,
likaså det tunga, något kladdiga
penselarbetet. Huvudet har fått en korthuggen,
vresig behandling, icke så olik Cézannes
porträtteknik strax före 1880, medan bildens
nedre partier målats i långa, segt flytande
penseldrag. Hela målningen är som ett
drama med återhållen tragik. Samtidigt
utgör den ett ståtligt vittnesbörd om vilka
värden den gamla skåneskolan, när den
var som bäst, kunde utvinna ur
»oljefärgens fetma». Sällan har Trulsons
målar-temperament yppat sig med sådan styrka
som här, i kamp med en tjocknande, allt
segare färg, en vansklig belysning
(dubbelbelysning?) och mycken problematik i
hans eget väsen. Som fysionomisk skildring
äro däremot vissa andra självporträtt mera
givande — t. ex. ett långsmalt från 1906 i
överläkaren d:r Otto Löfbergs ägo, där det
sällsamma huvudet är tillbakakastat och
den närsynt forskande blicken bak
bril-lorna fått en biton av sorgsen distraktion.
En gripande bild av den sjuke Trulson får
man slutligen i ett Kulturen tillhörigt
porträtt, troligen det sista i den långa raden
självporträtt som Trulson målade i brist
på annan modell. Här är han tydligt
märkt av sjukdomen, bristfärdig,
resignerad, men återgiven utan självbeklagande.
Det myckna violetta, som ökar det
melankoliska intrycket, är kanske ett
svaghetstecken.
I porträtt och akter nådde Trulson
högst. Han var rentav en av de
träffsäkraste porträttmålare vi hade här i
landet vid seklets början, och han stannade
ej — som så ofta den store
momentvirtuosen Zorn — vid ytan, utan visste att
från det yttre under trägen analys arbeta sig
fram till karaktären bakom dragen. Det
hände förstås, att den myckna mödan
förtog livet i ett ansikte. Men då det gällde
för Trulson välkända och kära modeller,
kunde han giva utomordentliga
människotolkningar, ofta frappant individualiserade
redan genom attityden. Herrporträtten äro
som regel bäst, t. ex. det av kollegan
Norlind i grubblartagen och det alldeles
briljant pointerade av framlidne
estetikprofessorn Ewert Wrangel, konstnärernas
varmhjärtade vän och Lukasgillets skapare.
Kvinnorna kände Trulson mindre till, fast
han nog under lundatiden hade sina blyga
svärmerier. Endast en kvinna stod honom
riktigt nära, modern i det lantliga hemmet
borta i Österlen, och åt henne reste han
ett verkligt monument genom en serie
kärleksfulla porträtt alltsedan studieåren
på 90-talet.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
