Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till Emma Zorns minne. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
krönts med ett drottninglikt majestät.
Ungdomsporträttet och den levande
gestalt vi sågo framför oss avtecknade sig
båda tillsammans med profilen av den store
Morasonen och mästaren Anders Zorn.
Mellan de tvenne bilderna låg ett långt liv
vars växlande öden skymtade genom den
gamlas knappa och kärnfulla ord. Kring
konstnärshustrurna står ett slags
romantiskt skimmer — vi tänka på Helène
Four-ment, på Saskia och Hendrijke, på Carl
Larssons Karin och på många andra och
ringare. Emma Zorn var konstnärshustru
och det i den väsentliga meningen att hon
från början till slut följde sin makes
konstnärliga bana, stödjande, uppmuntrande,
fylld av saklig beundran och ständigt redo
till en omutlig kritik, delande hans segrar
och klar över segerns pris och risker. Men
romantisk var väl den beteckning hon
minst skulle funnit tillämplig på sitt liv och
sin gärning. Hon var besparad de
ekonomiska bekymmer, den ojämna kamp för det
dagliga brödet som fyllt så många
konstnärshustrurs liv. Hon hade bara att stå på
triumfvagnen och låta sig föras med. Men
den ställningen kan vara krävande nog.
Det kan gälla att passa tömmarna utan att
gripa tag i dem, att mildra farten utan
att hejda den. Här finnes användning för
de största kvinnliga egenskaperna, takt
och klokhet, mod och trofasthet. Det hade
förvisso varit livsgärning nog att under
nära fyra decennier intaga platsen vid
Anders Zorns sida. Den svenska
konsthistorien står i en tacksamhetsskuld till
Emma Zorn som ej är mindre därför att
den ej kan tillfullo bestämmas vare sig
som helhet eller enskildheter. Själv kände
hon sig förvisso rikt lönad för den
gärningen och var i det sista lycklig över att
den förunnats henne.
Men den var icke hennes enda och trots
allt icke hennes väsentliga. Det måste stå
klart för var och en som mötte henne att
hon icke bara var en stor mans maka,
visserligen jämbördig med honom och av
ingripande betydelse för hans liv och
gärning, men att hon tillika och trots allt
främst var en fristående personlighet av
mäktig resning. Det är ej gott att veta vad
det betytt för henne att tidigt bli förd ut i
det internationella livet, att råka en
mångfald av märkliga män och kvinnor, att
skåda skilda länder och folk och att snart
nog se sig råda över för våra förhållanden
nästan furstliga tillgångar. Det är svårt
att veta i vad mån Anders Zorns
storstilade generositet bidragit till att öppna
hennes hand och hjärta till gagnerik
givmildhet. Och det kan icke fastställas vad
det betytt för henne att bli bofast och inta
den ställning hon kom att få i en på en
gång vid och i sig sluten bygd som
Moranejden och Dalarna. Men man kan lugnt
våga det påståendet att det hörde stora
medfödda gåvor till att av dessa
förutsättningar låta sig utvecklas till den hon
blev.
Att Anders Zorn kom att oupplösligt
förbindas med Mora och Dalarna äger
intet märkvärdigt. Det tillhör äkta och
starka naturer att ständigt bevara
sambandet med den mark där de blivit födda
och fostrade. Att Zorn efter utlandsår och
fjärran resor redde sig ett hem vid stranden
av Hemulån var ett uttryck för sund
självbevarelseinstinkt. Men att Emma Zorn,
född Lamm, dotter av en gammal förnäm
köpmanssläkt i Stockholm, förmådde göra
Zorngården ej bara till sitt hem men till
medelpunkten i ett eget rike, vars behov
hon fattade, vars väl hon främjade i rättan
tid och med de rätta medlen, är något av
ett under.
Hon berättade någon gång med den kärva
humor som var henne egen hur det kändes
för en ung fru, som vuxit upp i ett fint
stockholmshem och levat ute i den stora
världen att under den första tiden i Mora
dela kök med mannens dalafamilj som
till-lämpade alla de gamla primitiva sedvän-
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
