Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Finlands förste president. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands förste president
des, hindrades stadsfullmäktige att lämna
lokalen. Liknande händelser hade tidigare
inträffat på åtskilliga håll i landet. Meningen
var att tvinga stadens representation att
omedelbart riva upp sitt nyss fattade beslut
beträffande arbetslönerna och bevilja
samma löner för samtliga slag av arbeten.
Invändningen att ett sådant beslut, såsom
fattat vid ett icke lagenligt sammankallat
möte, icke kunde påräkna laglig giltighet,
bemöttes med hån. Situationen var rätt
obehaglig. På polishjälp var icke att räkna;
den halvt förryskade och helt
demoraliserade ordinarie polisen hade upplösts strax
efter den ryska revolutionen och ersatts
med en fullständigt outbildad kår,
väsentligen rekryterad av socialistiska arbetare.
Då demonstranterna till betydande del
utgjordes av rysk militär, vågade
ordningsmaktens chef icke låta sitt folk ingripa;
troligen skulle inte ens en uttrycklig
befallning av honom ha blivit åtlydd.
Omsider lyckades emellertid en
rysktalande individ förmå ryssarna att avlägsna
sig, men till en början förvärrades
situationen. Ty de ryska soldaterna,
huvudsakligen marinmän, tycktes dock ha utövat
ett visst återhållande inflytande. Den
kvarblivna hopen blev alltmera hotfull och dess
talesmän förklarade slutligen, att om icke
stadsfullmäktige inom en kvarts timme
hade fattat beslut i överensstämmelse med
deras krav, så skulle folkjustis utövas.
Stadsfullmäktiges ordförande, som
uppträdde i allo behärskat och korrekt, fordrade
å sin sida, att salen skulle utrymmas av
demonstranterna för den tid av 15 minuter,
som sålunda hade givits stadsfullmäktige
såsom en sista frist. Denna fordran bifölls.
Den diskussion, som följde, gällde
uteslutande frågan, om stadsfullmäktige skulle
ånyo konstituera sig såsom officiell
korporation, ehuru det annonserade
sammanträdet var i vanlig form avslutat och nytt
möte icke hade blivit lagenligt
sammankallat. Situationen var kritisk och pressen
hård; det är icke ägnat att förvåna, att en
viss böjelse för kapitulation tycktes
förefinnas på en del håll, ehuru någon
uttrycklig yrkan därpå, så vitt jag kan erinra mig,
icke framställdes. Men luften rensades
genom stadsfullmäktige Ståhlbergs
uppträdande. Med iskallt lugn hävdade han,
att huvudstadens folkvalda fullmäktige icke
kunde tänkas falla undan för hot och av
rädsla bryta laga former. Häremot var
ingenting att invända. Saken var i själva
verket redan avgjord — och tidsfristen på
någon minut när tilländalupen —, när den
dramatiska befrielsen inträffade. Men det
är en annan historia. Den verkställdes
emellertid av manskap ur »poliskåren»,
som efter ryssarnas försvinnande dj ärvdes
ingripa, men i främsta rummet av
frivilliga, tillhörande en svenskspråkig
idrottsförening i Helsingfors. Dessa gossar utförde
sitt värv con amore, och lokalen rensades
på några ögonblick.
Sedan aftonen den 17 augusti 1917 —
en av de mest spännande upplevelser jag
varit med om — har jag haft klart för mig
att dåvarande professorn, sedermera
rikspresidenten Ståhlberg är en ovanligt
kallblodig och modig man. Han svävade icke
på rösten utan talade lika lugnt som vid
ett högst vanligt fullmäktigesammanträde.
Strax efter utbrottet av den röda
resningen 1918 blev Ståhlberg häktad för att
förmås att i sin egenskap av fullmäktig för
Finlands bank medverka till bankens
överlåtande åt den nytillsatta upprorsregeringen.
Han vägrade naturligtvis och inlade officiell
protest mot åtgärden. I belysning av många
andra händelser under denna upprörda tid
var hans läge allvarsamt, men
anmärkningsvärt nog blev han frigiven — måhända
på bedrivande av forna lantdagskamrater
inom den röda regeringen.
Efter frihetskrigets segerrika avslutning
i maj 1918 förestod ett svårt socialt och
politiskt rekonstruktionsarbete. Massan av
de fångna röda frigavs redan inom de
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
