Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Finlands förste president. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands förste president
hade väl med förståndet men knappast
med hjärtat omfattat hans kandidatur.
Likgiltig för popularitet och fri från varje
skymt av demagogi, hade Ståhlberg aldrig
eftersträvat allmänhetens gunst och var
som sagt jämförelsevis föga känd för de
breda lagren. Men denna stolta likgiltighet
gjorde sannolikt hans börda lättare att
bära. Med den erfarne ämbetsmannens
och den vetenskapligt skolade juristens
lugna omdöme och djupa pliktkänsla gick
han till sitt värv. Han syntes föga utåt.
Som president var han lika tillbakadragen
och lika litet benägen för offentligt
framträdande som han tidigare hade varit. Men
hans kloka och lugna ledning gjorde sig
snart förnimbar. Man fick en känsla av
att normala förhållanden höllo på att
skapas. Försoningsprocessen fortgick; den ena
kategorin efter den andra av de fängslade
röda amnestierades i lagstiftningsväg utan
att någon starkare opinion reste sig
däremot. Statsskicket fick småningom stadga.
Av utomordentlig betydelse var, att
presidenten gjorde bruk av sina grundlagsenliga
befogenheter. Sålunda inträffade det några
gånger, att han vägrade stadfästa av
riksdagen antagen lag, och när ett antal
kommunistiska riksdagsmän på
justitieministerns initiativ hade häktats och
riksdagen sålunda blivit stympad — ett ganska
opåkallat krafttag, ty de flesta måste
sedermera friges — upplöste presidenten
riksdagen och påbjöd nya val. Sådana
åtgärder voro prejudikat, som gåvo
regeringsformens stadganden liv och
innehåll och förebyggde presidentens av mången
väntade förvandling till en viljelös kugge
i maskineriet.
Parlamentarismens avigsidor framträdde
visserligen i form av täta regeringskriser,
men det var en barnsjukdom, som
småningom övervanns. Den tid kom, då R. A.
Wrede medgav, att hans betänkligheter
mot den parlamentariska principens
lagfästande hade varit ogrundade, överhuvud
har det efter hand visat sig, att
regeringsformen varit väl avvägd med avseende på
statsmaktens fördelning mellan dess olika
organ; detta framgår bl. a. av att den
praktiskt taget oförändrad har genomgått
den första tillämpningstidens skärseld —
ett nästan exempellöst fall. Under ett par
och tjugu år har ingen annan ändring skett
än att tiden för justitieombudsmannens
mandat har utsträckts från ett till tre år.
Ett bättre vitsord kunde lagens
upphovsmän icke ha önskat sig.
Statsmaskineriet fungerade alltså, trots
vissa ojämnheter, överhuvud bättre än
högeroppositionen hade väntat. Och utan
att man egentligen lade märke till det
förvandlades kylan kring president Ståhlberg
till sympati för den rakryggade, klartänkte
och lagtrogne mannen. När hans sexåriga
presidenttid år 1925 gick till ända, var han
uppburen av Finlands folk. I händelse han
hade låtit uppställa sig som kandidat vid
det nya valet, hade han med all sannolikhet
blivit enhälligt återvald, och det ehuru
valet denna gång förrättades av elektorer.
Men presidenten drog sig, sextio år
gammal, tillbaka till privatlivet.
Det kan måhända anses betecknande för
Finlands förste president, att det
personliga umgänget mellan den unga republikens
och de övriga nordiska ländernas
statsöverhuvud tog sin början först under hans
efterträdares tid. President Ståhlberg
inskränkte sitt officiella uppträdande såsom
statschef till det oundgängligen nödvändiga.
Han var ämbetsmannen, sitt folks högste
tjänare; den representativa sidan av hans
uppgift var för honom synbarligen en
bisak.
Året 1930 förde åter en gång president
Ståhlberg fram i dagshändelsernas
rampljus. Det var Lapporörelsens år. »En tung
nation, full av hetsigheter» var mogen för
en ny massrörelse. Denna gång hade
rörelsen sitt upphov på den yttersta högra
flygeln. Mer än tio år hade det krävt för
12—Ord och Bild 51 :a årg.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
