Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Åt Häcklefjäll. Av Sigurdur Thorarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurdur Thorarinsson
Om de första utbrotten veta vi ej mycket.
Geologiska undersökningar, som under de
senaste åren utförts av förf. och skogsdirektör
H. Bjamason i Reykjavik ha dock kastat
ett oanat ljus över ett av dessa utbrott och
sannolikt det största, utbrottet år 1300.
Bl. a. har det kunnat ledas i bevis, att detta
utbrott förött bygden i Thj örsårdalur, en
dal som ligger c:a 20 km väster om Hekla.
Denna bygd var under sagatiden en av
landets naturskönaste och bördigaste, med
omkring 20 gårdar. Där bodde omkring år
1000 Hjalti Skeggjason. Han var en av dem
som genomdrevo kristendomens införande på
Island år 1000 och kom sedan, om vi få tro
Snorres Heimskringla, att spela en viss roll
i svensk-norsk historia som förmedlare mellan
Olof Skötkonung och Olav Haraldsson, varvid
han även försökte få till stånd giftermål mellan
konung Olav och den svenske konungens
dotter Ingegärd.
Över Thj örsårdalurs senare öde har det
vilat ett medeltidens mörker. Det enda man
vetat var, att den måste ha förötts genom
något vulkanutbrott och att detta sannolikt
skett under 1200- eller 1300-talet. Nu är
dalen en öde öken. Sommaren 1939 reste till
Thj örsårdalur en nordisk arkeologisk
expedition med deltagare från Danmark (A. Roussell),
Sverige (M. Stenberger, A. Nilsson), Finland
(J. Voionmaa) och Island (M. Thördarson
samt förf.), för att gräva fram de medeltida
gårdsruinerna. Sex gårdar frilades, bland dem
den av Roussell utgrävda storgården Stong,
den bäst bevarade nordiska medeltida
bondgård som överhuvudtaget påträffats.
Likaledes grävdes fram en kyrkogård vid den
gamla boplatsen Skeljastadir.
Utbrottet år 1300 har varit en
fruktansvärd katastrof. Enligt beskrivning i
Lög-manns-annal, skriven av prästen och
hävdatecknaren Einar Haflidason omkring mitten
av 1300-talet, skedde det »med så stor kraft
att berget rämnade så att det skall synas så
länge Island är bebott. I denna eld rörde sig
stora klippblock som om vore de kol i en
smedjehärd så att av deras sammanstötande
blevo dån så höga att de hördes till
Nordlandet och på flera andra håll.» På
Nordisland, omkring 200 km från Hekla, var det
så mörkt i två dygn »att ingen visste om det
var natt eller dag, ute eller inne», och askan
hade där en mäktighet av över 20 cm. Stor
hungersnöd och manfall blev där följden.
Den totala askmängden som föll har kunnat
beräknas till minst 5, sannolikt 10 km3.
Den skulle alltså kunna täcka hela Gotland
med 2—3 m mäktigt lager och hela Sverige
med i—2 cm tjockt täcke. Detta utbrott
torde ha varit rätt kortvarigt, kanske sträckt
sig blott över några dagar, men Heklas
andra utbrott ha pågått längre tid, ibland över
ett år. Askan har ibland spridit sig över till
Skandinavien och pimsten i stora mängder
har flutit på havet ända borta vid Färöarna.
De flesta utbrotten ha varit kombinerade
ask- och lavautbrott, varvid lavan vällt ut
genom rämnor i bergets flank medan kratrarna
längs klyftan i bergets topp — ibland 18 på
en gång — spytt aska och pimsten.
Ett av Heklas våldsammaste utbrott
började 5 april 1766 och varade med mindre
avbrott till maj 1768, alltså drygt två år. Det
inleddes med en oerhört kraftig explosion.
Pimstensblock 2 m i omfång slungades 15 km
och på en gård i Skagafjördur, 180 km från
vulkanen, föll en knytnävsstor sten. På 225
km avstånd var asklagret 32 cm mäktigt.
Floderna förde sådana kolossala mängder
pimsten till sydkusten att fiskebåtar icke
kunde ta sig fram genom dem. Över nästan
hela landet var den första utbrottsdagen
mörk som den svartaste höstnatt. Ett flertal
gårdar förstördes.
Heklas sista stora utbrott ägde rum 1845
och varade 7 månader. Det väckte stor
uppmärksamhet i den vetenskapliga världen och
många av dåtidens främsta geologer begav sig
dit. Sedan dess har ej något utbrott från
Heklas toppkratrar ägt rum, men två
utbrott i dess närhet, 1878 och 1912, visa att
underjordens glöd ej falnat.
Genom aska, lava samt jordskalv ha Heklas
utbrott successivt förstört alltmer av
kringliggande bygder. Väldiga områden som förut
varit bebodda äro nu öde och tröstlösa öknar.
Men ännu finnas dock gårdar alldeles inpå
vulkanens sluttningar. Somliga av dem ha
förstörts gång på gång och oupphörligt fått
flytta som följd av framvällande
lavaströmmar eller förödande askregn, men ännu finnas
de kvar. De band som binder en
lantbefolkning till den egna torvan förmår inte ens
Hekla slita.
Heklas ryktbarhet har lockat många
besökare, ofta långväga ifrån. Härtill bidrager
också, att utsikten från dess topp är en av
de mest storslagna på Island. Vulkanen
bestegs första gången 20 juni 1750 av de
isländska forskarna Eggert Ölafsson och
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
