Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
förvandlas till en schajas, frun till en fjolla.
Det hela blir sammanhangslöst och plottrigt.
Håller Lubitsch på att tappa cigarren?
Fången på Laurel House är en god engelsk
film av Victor Saville, efter romanen »South
Riding». En utfattig men stolt godsägare
(med en besvärlig flickunge och hustrun på
sinnessjukhus) törnar emot en handfast och
klarögd lärarinna; efterhand förenas de i
gemensam kamp mot tomtjobbare som huserar
inom kommunalförvaltningen. Typiska
engelska samhällsmotsättningar har utnyttjats väl:
herrgård och proletärhem, vägarbete och
jaktparti, flickslagsmål och döende moder.
Filmen fångar in en del verklighet, som inte
först kopierats i ateljéer; den har ingen riktig
hållning som konstverk, men är välbefolkad
och envist livaktig, med en lukt av jord och
regn, skolsal och höstlöv.
Mr Kipps är en enkel själs historia,
berättad av Carol Reed efter en ungdomsroman
av Wells. Den visar en mycket mild och
beskedlig ung man: som hunsad lärling i en
klädeshandel, som ung knodd i
promenadkäpp, halmhatt (lånad från skyltdockan) och
gryende mustasch, sedan som lyckligt
överraskad arvtagare och mindre lyckligt
socie-tetslejon, räddande sig, efter desperata
ansträngningar att bli en gentleman, genom
äktenskap med sin barndomsväninna
hembiträdet. Han är verkligen förtvivlat hygglig
och tafatt, slav under sin överklassbeundran,
fjättrad i konventioner. Som tidsmålning
från seklets början, ett fotografialbum som
fått liv, med löjliga kläder och seder, är
filmen beundransvärd. Den är överhuvud
intelligent och artistisk, men likt sin hjälte
alltför finstämd och beskedlig: därför
ineffektiv.
Innanför bränningarna är en fördröjd fransk
film, av Leoinde Mague, inspelad i belgiska
gränstrakter strax före katastrofen. Den har
framför allt äkta miljöer, i friluftsljus och
molnskugga, med sanddyner och
korsvirkeshus: landskap och interiörer som hör ihop
med människorna, nötta och präglade av
livets vanor. En fiskhandlares dotter blir
bortgift med en smugglande krogägare, en
blek duva för hans svartmuskiga brutalitet.
Ankomsten till krogen på bröllopskvällen
med de hungriga hundarna och
smugglar-razzian är ett stycke suggestiv film. Sedan
får man se mannen hetsa upp sig över en
slinkas ben och skynda in till sin hustru:
en seen för vuxna som skulle vara otänkbar
i en amerikansk film. Den unga kvinnan får
en tillflyktsort hos ett äkta par, infattat i
förfinad borgerlig kultur, och upplever nu
sin riktiga kärlekshistoria. Slutligen fastnar
filmen i melodramatiska dödsscener,
översvämmas av det bakomliggande
romanförloppet. Utan att vara någon stor film är den
märkvärdigt levande, präglad av verkliga
tings närhet.
Vern dömer?, av Wolfgang Liebeneiner,
anses för den bästa tyska filmen på flera år.
Den rör sig med ett slags problem: en läkare
avbryter sin dödssjuka hustrus liv, han kallar
det att förlösa henne, och i detta fall finns
just ingenting att invända; men bakom anar
man med förstämning propagandan för den
statliga dödshjälpen. Hysterin kring den
unga hustrun slår hektiskt emot en redan i
första scenen med brevbäraren; hennes
forcerade flirt och hurtighet under läkarbesöket
hör också till det beklämmande.
Laboratoriearbetet, det vetenskapliga inslaget i filmen är
nog det mest givande. För övrigt är det en
dov och dyster film, utförd med en viss
demonisk intensitet.
Två världar, den senaste och värsta Zarah
Leander-filmen, är uteslutande ett ihåligt
pekoral, i ett pompöst skal av ljud och
dekor.
Hem från Babylon, efter Siwertz’ roman,
är Alf Sjöbergs mästarprov som regissör:
artistiskt och tekniskt når denna film upp i
bästa internationella klass. Men
manuskriptet har varit alltför svagt och därför blir
filmen ändå knappast mer än ett ovanligt
begåvat misslyckande. Det är rena
följetongsjäktet kring en Linus från Mariefred på
äventyr i Manchukuo, bland sönderskjutna
hus, i tyfusbaracker; sedan på nattklubbarna
i Paris, med en annans namn, ansiktsmask
och pengar; slutligen i nöjesvirveln med en
lössläppt kontorsflicka av fattigadel från
hemstaden, tills han äntligen återvinner sitt
sanna, blonda jag. Det stannar vid ett yttre
äventyr, som aldrig samlar sig eller djupnar,
bara fladdrar ut i ett snärtande bildregn.
Som filmarbete är det intressant,
komplicerat, ofta påfallande antibanalt, med en
eggande lidelse för rörelse. Stilen är givetvis
eklektisk, fransk-rysk-amerikansk, men
effektiv: estetiskt, dramatiskt och vitalt
stimulerande. Som bildberättelse är den kanske, i
motsats till svensk films vanliga trevande betänk-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
