Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den befriade Prometheus. Av Shelley. Fyra brottstycken i svensk tolkning av Anders Österling - II. Anderöster i skogen - III. Jupiters fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shelley
och bär dem liksom sky vid sky
till berget, som sin gåta döljer.
Förste faunen.
Kan du förstå, var dessa andar bo,
som göra sådan ljuv musik i skogen?
Vi färdas i de minst besökta grottor
och känna traktens mest fördolda
skrymslen,
men se dem aldrig, fast vi höra dem.
Var bo de månne?
Andre faunen.
Det är svårt att säga.
Jag hör av dem som äro mer förtrogna
med andars liv, att bubblorna som solen
har sugit upp från bleka vattenväxter
i sjöarnas och kärrens vattendy,
äro de tält, i vilka dessa dväljas,
när middagsljuset silar genom löven
med grönt och gyllne dagerspel; de brista,
och luften inom deras ljuskupoler
far ut och flyger bort som meteorer.
Andarna rida dem och tygla farten
och böja deras huvuden och glida
till jordens vatten åter ner i eld.
Förste faunen.
Om några ha ett sådant liv, ha andra
ett annat? Bo de under blomsterklockor
på ängen och i skärmblad av violer,
i deras milda dofter, när de dö,
och i den genomlysta daggens klot?
Andre faunen.
Åh, många till, som väl vi kunna gissa.
Men om så här vi prata, blir det middag
och om den lynnige Silenus finner
sin hjord ej mjölkad, blir han ond och
vägrar
att sjunga sina sköna visdomskväden
om öde, slump och Gud och gamla Kaos
och om den kedjade Titanens dom
och hur han skall befrias för att jorden
må bli ett broderskap: de kära sånger
som oss i kvällens enslighet förströ
och med sin tjusande musik förstumma
skogarnas avundsfria näktergalar.
III. Jupiters fall
Jupiter.
I himlens makter, här församlade,
som delen glans och styrka med er herre,
gläd er! Från detta nu är jag allsmäktig.
Allt annat var mig underlagt; allenast
människans själ som outsläcklig eld
mot himlen flammar än med vild protest,
motsträvig bön och klagomål och tvivel
som sprider uppror och kan undergräva
vårt gamla väldes trygghet, fastän byggd
på äldsta tro och helvetsparad fruktan.
Fastän jag lät förbannelserna falla
som snö på öde tinnar, lag på lag,
och fastna där; fastän på livets klippor
den klättrar stegvis, av min vrede jagad,
med nakna fötter sargade av isen,
betvingar ännu denna själ sin nöd,
okuvlig i sitt hopp, men dömd att stupa.
Just nu har jag ett sällsamt under avlat,
det ödesdigra barnet, jordens fasa,
som väntar blott, att den bestämda
timman
från Demogorgons tron skall hämta hit
osårbarhetens dräkt, som klädde anden,
hemsk och av ingen sedd, och sedan skall
han stiga ner igen och kväva gnistan.
Skänk i av himlens nektar, Ganymedes
och låt den fylla Daedalus’ pokal,
och från vår blomstervävda gudaängd,
allsegerrika harmonier, strömmen
som dagg på jorden under aftonstjärnan!
Drick! Och låt vinet gjuta glädjens själ,
eviga gudar, in i edra ådror
tills jublet sväller till en mäktig röst
likt elyseisk vindmusik!
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
