Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
mentaliteten kom honom till godo också vid
framförandet av »Chovansjtjina»; det visade
han i sin nyssnämnda dubbla egenskap, som
är ett vid operaföreställningar önskvärt men
sällan realiserbart ideal: på scenen likaväl
som i orkestern härskade en enhetlig vilja,
som bestämde varje scenisk rörelse likaväl
som varje däremot svarande orkesterfigur.
(Hans intresse hade också sträckt sig till något
likaledes så viktigt som textöversättningen
för vars närmande till det ryska originalet han
samarbetat med Oscar Ralf.) Det blev — trots
den strukna tablåns felande länk — en
praktfull föreställning tack vare denna från
partituret utgående regi, som fick sitt visuella
komplement i de efter skisser av Alexander
Benois utförda dekorationerna och dräkterna.
Lokal- och tidshistoriskt illuderande, gav
denna utstyrsel genom förhärskande grant bjärta
färgmotsättningar ett slående koloristiskt
uttryck för den halvasiatiskt barbariska miljön.
Läckrare färgharmonier mötte dock,
naturligtvis, i furst Golitsyns europeiskt inredda
arbetskabinett eller de persiska slavinnornas
utsökta kostymer.
Det blev som sagt en lysande helhet av ord,
ton och bild. Efter någon i höstas bevistad
föreställning kanske någon mer än jag kom på
sig med en undran om det ändå inte var lite
effektf.ökeri med i spelet. Voro inte en del
pianonyanser, pauser och långsamma tempon
alltför överdrivna? Men vid ett förnyat
åhörande i våras kom dirigentens magnetism och
hans alltigenom meningsfullt verkande
tolkning att åtminstone för mig tysta ned sådant
tvivel; till och med sista akten föreföll mig
inte lika lång som förut. Säkert är att varje
detalj både i den musikaliska och sceniska
utformningen alltjämt verkade lika levande —
ett säkert kriterium på en oförminskat
entusiasmerande och disciplinerande kraft. Ja,
apropos disciplin, det förhåller sig så som en
medtagen men imponerad kapellist
anförtrodde mig: »Han slår ut varje åttondel i ett
adagio, men så sitter den också där i änden på
taktpinnen.» Men det är en taktstav som också
kan vina ned med precis snärtande
våldsamhet.
En del smärre avvikelser från textens
bokstavliga scenanvisningar ägde sitt intresse ur
regisynpunkt. »Den allmänna förvirring» som
i slutet av andra akten skall uppstå vid
Sjaklo-vityjs utslungade »Chovansjtjina» lät
Do-broven — kanske i överensstämmelse med
någon vid ryska framföranden utbildad tra-
dition — specialiseras och gälla furst Ivan, som
sjunker ihop, »drabbad av en hjärtattack»,
såsom programmets textredogörelse berättar;
samtidigt fixeras den olycklige med förstulet
skadeglad min av Golitsyn. Aktslutets verkan
förstärktes påtagligt genom denna
scenanordning, som också innebar ett förtydligande av
det dramatiska sammanhanget.
Effektfullt, för att inte säga rafflande, fick
den i nämnda slutscen förstucket framställda
hotelsen gå i uppfyllelse i fjärde akten (den
bibehållna första bilden), som visuellt var
föreställningens höjdpunkt. Egentligen skall
man här se fursten sitta till bords i
»matsalen» på sitt slott. I stället tronade han på
golvet i en med fällar och kuddar yppigt
utrustad storstugeliknande hall, där han enligt
textredogörelsen — och i ej strid med aktens
andemening — »ruvar över sitt öde». Men den
väldiga trappan som dominerade rummet —
den var tydligen ditkomponerad för att den
mördade potentatens sorti ur denna världen
skulle ske så uppseendeväckande som
möjligt: femton breda trappsteg hade den väldiga
kroppen att rulla innan den hamnade på
scengolvet. Över huvud hade denna akt, vars
musikaliskt centrala nummer är den persiska
dansen, fått färg av somlig lust- och
skräck-blandad rysk balett: med sina ljuvt sjungande
och ringdansande tärnor, med de (av regin
ditplacerade) knutpiskhållande, statystående
tjänarna av mongoltyp, som ledde ut
Golitsyns ovälkomne tjänare, med de intill den
tröstbehövande fursten som odalisker
svävande persiskorna och med den till sist som
sagt trappdramatiska sluteffekten.
Ytterligare nervretande regifinesser voro: tärnornas
anskri efter dolkstöten, därefter mörker och till
sist månsken. (Ljusbehandlingen, med många
klärobskyreffekter, var operan igenom
raffinerad nog.) Beträffande trappuppbyggnaden
kan emellertid inte förnekas att den genom
att inkräkta på scendjupet hämmade
dansevolutionerna ■— koreografi: Georges Gé — i
det egentliga balettnumret; musiken räknar
där tydligen med stort svängrum.
Inte minst i den för detta »musikaliska
folkdrama» betydelsefulla körens prestationer
visade sig resultatet av dirigenten-regissörens
instruktion. Mot den uttrycksrikt skiftande
sången, med växling mellan ibland nästan
översubtila nyanser och dynamiska
kraftutbrott, svarade ett inte mindre
situationsmäs-sigt präglat kollektivt agerande, vare sig det
gällde grovhuggna streltser i kaftaner och
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
