Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Wi]strand,
mening, lika med de förstklassiga
författarna. Det har i nyare tid också från början
använts inom litteraturens område, snart
också inom konstens, där man i
värderande mening antingen kallade antiken i
stort för klassisk eller därinom utskilde
klassiska tider; därifrån har det sedan på
grekiskt område överförts till kulturhistorien
och historien i allmänhet, så att man talar om
en period i Greklands historia, från 480-talet
till 330-talet f. Kr., som den klassiska tiden.
Att namnet har överförts från
litteratur-och konsthistorien vittnar vältaligt om de
synpunkter man har sett grekerna från
under de sista hundra åren; det är som ett
diktens och konstens folk de främst ha
ansetts betydelsefulla för oss. Visserligen
har man någon gång försökt visa att den
s. k. klassiska tiden även politiskt
innebär en sorts klassiskt stadium, en
krafternas lyckliga jämvikt och hälsa, men därmed
avser man då nästan endast den atenska
staten, och det är huvudsakligen ett
sekundärt försök att inom den politiska
historien skaffa verkligt berättigande åt en
beteckning som redan hade burskap.
Det är naturligt att denna klassiska tid
kommer i intressets centrum och de övriga
tiderna betecknas efter den: vi få
förklassisk och efterklassisk tid, vilka namn dock
icke i samma grad ha trängt in i den
politiska historien.
Tar man nu i sin hand en grekisk
litteraturhistoria, så finner man att den förklassiska
och klassiska tiden upptar ett utrymme som
är flera gånger så stort som det den
efterklassiska tiden får. Man kan ta en
kortfattad framställning som Gilbert Murrays
History of Ancient Greek Literature från
1890-talet, utkommen i flera upplagor,
eller ett större vetenskapligt verk som
bröderna Croisets Histoire de la Littérature
Grecque i 5 band, eller ett litet
kompendium för skolbruk som norrmannen Aars
av 1889, eller framställningen av grekerna
i en världslitteraturens historia som Ahn-
felts från 1880-talet, ja man kan ta en
ännu mycket tidigare som Lorenzo
Hammarskölds från 1800-talets början eller
vilken som helst tysk från samma tid,
överallt är det ungefär samma proportion
mellan framställningen av det efterklassiska
och det tidigare; det efterklassiska, de
långa niohundra åren från 300 f. Kr. till
600 e. Kr., avfärdas som ett litet bihang till
de fyrahundra åren från 700 till 300 f. Kr.
Hos bröderna Croiset fyller detta fyra band,
allt det övriga ett band, hos Murray 370
sidor, den senare tiden 30 sidor.
Detta beror icke på att den litterära
produktionen var rikare hos grekerna
under den äldre tiden. Den poetiska
alstringen var då visserligen mycket rik,
men prosan var endast i sin början, och
under nästan hela den efterklassiska tiden
vimlade det av både poeter och
prosaförfattare; de byzantinska filologiska
lexikonen ge oss hundraden av namn.
Det beror heller icke på att den bevarade
litteraturen till sin största del är från den
klassiska tiden; trots att vi ha mycket litet
kvar av den rika prosalitteraturen från de
tre hundra åren närmast före Kristi födelse
kan man tryggt säga att den bevarade
massan av efterklassiska skrifter är
närmare tre gånger så omfångsrik som den
tidigare, och är man liberalare och tar
med medicinare och kyrkofäder och mera
sådant blir proportionen åtminstone som
ett till sju.
Det kommer sig icke heller av att den
klassiska litteraturen är så mycket historiskt
betydelsefullare än den senare; så kan det
visserligen te sig om man endast ser på
1700- och 1800-talen, men icke ifall man
ser ut över hela medeltiden och nyare tiden.
Förhållandet beror — där det icke är
rent konventionellt — endast och allenast
på den värdering som också termen den
klassiska tiden är ett uttryck för, och det
heter också allmänt i dessa
litteraturhistorier, att med slutet av 300-talet f. Kr.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
