Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Wi]strand,
slutet av 2:a århundradet e. Kr., till och
med längre än den latinskas. Och vi se
också att de lärda litteraturhistoriska
verken fram till efter 1700-talets mitt i samma
omfång och på samma sätt referera
kejsartidens grekiska litteratur som den klassiska.
Ett par enskildheter kunna göra saken
ännu tydligare. Theodoros Gaza, en av
de grekiska lärda som på 1400-talet flydde
för turkarna till Italien, sade att om hela
den grekiska litteraturen skulle förstöras,
men han finge lov att rädda undan en enda
författares verk, så skulle han utan tvekan
välja — han sade icke Homeros, icke
Sofokles, icke Platon, utan han skulle valt
Plutarchos, alltså en av
kejsartidsförfattarna. Och romandiktaren Heliodoros
från senare kejsartiden, som nu i sällskap
med sina gelikar är nästan bortglömd
och har mist nästan allt anseende, han
figurerar i renässanspoetiken, hos Scaliger
och Sir Philip Sidney och flera andra,
som ett högst förtjänstfullt mönster för
episk framställning; Cervantes betygar
honom sin vördnad, Shakespeare citerar
honom, och Racine kunde honom utantill
lika väl som han kunde Euripides.
Men från 1700-talets slut är det helt
annorlunda. Det börjar i Tyskland, där
också det största intresset för grekerna då
fanns. Under 1700-talets senare del kom
man fram till en litteraturhistoria i vår
mening, och de första historiska
framställningarna av det slaget av den grekiska
litteraturen äro från 1790-talet, redan då
flera stycken: Friedrich August Wolfs
föreläsningar über die Altertumswissenschaft,
visserligen tryckta betydligt senare men
hållna med stor verkan 1792; en kort
framställning av den grekiska diktningens
öden i tilläggen till Sulzers Allgemeine
Theorie der schönen Künste, likaledes från
1792, anonym, men enligt säkra uppgifter
författad av Friedrich Jacobs; Friedrich
Schlegels Geschichte der Poesie der Griechen
und Römer 1796, jämte flera andra strax
därpå. I alla dessa är värderingen omlagd
och utrymmet avpassat därefter. I England
och Frankrike komma så småningom
liknande framställningar, i Frankrike särskilt
under madame de Staëls inflytande.
Mellan 1760 och 1790 har alltså
omsvängningen ägt rum: grekerna ha kommit fram
i intressets medelpunkt, och samtidigt
har deras nu s. k. klassiska tid jämte den
förklassiska framställts såsom den stora
och verkliga grekiska tiden, det senare
har blivit skjutet undan såsom utan egen
kraft och eget liv. Det är icke svårt att i
stora drag säga vad som är orsak till detta.
Både Wolf och Jacobs säga ifrån med
tydliga ord att Herder står bakom. Därpå
behöver man icke spilla många ord och icke
heller på de krafter och strömningar man
skönjer bakom Herder och som ha förenat
sig i honom; jag vill endast i korthet
vidröra dem som fingo särskild betydelse just
för omdömet om grekerna. Den ena
strömmen kommer från Winckelmann, vars syn
på konsten i hög grad har bestämt
Herders syn på litteraturen; han ville
visserligen icke dela Winckelmanns mening att
grekerna hade givit de för alla tider
giltiga förebilderna, men Winckelmanns
betonande av det grekiska gentemot
fransmännens mer latinska anda och framför
allt Winckelmanns syn på den grekiska
konstens öden såsom en utvecklingsgång,
en stilhistoria, väckte hans livliga gillande
och beundran. Den andra strömmen
kommer från den engelska litteraturkritiken
under 1700-talet, från Young och
Blackwell och Warton och alla dessa som i
opposition mot den franska smaken så starkt
framhävde det kraftfulla originalgeniets
överlägsenhet över det formsäkra och
klar-tänkta, det nyktra och måttfulla, det
spirituella och eleganta som fransmännen
prisade. Denna kritiska riktning bragte
grekerna till heders på romarnas
bekostnad, romarna voro efterbildare, grekerna
voro originalen, men framför allt den äldre
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
