Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hjalmar Bergman som novellist. Av Arne Häggqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergman som novellist
dateringsproblem, som inte utan vidare kan
avgöras men å andra sidan inte heller borde
behöva vara olösligt, om man tar alla kriterier
till hjälp, motiviskt — genom jämförelse med
En döds memoarer, Loewenhistorier m. fl. —
eller stilistiskt.
Vad stilen beträffar visade ju Hjalmar
Bergman i allmänhet en mycket stor
variation — som från olika sidor sett kan kallas
antingen vacklan eller mångsidighet — vilket
särskilt den har erfarit som studerat hans
ungdomsproduktion, en veritabel provkarta
på stilformer. Men även inom detta lilla
urval, där latituden dock blivit mycket
begränsad genom att blott fullgoda och alltså
relativt sena noveller medtagits, växlar formen
avsevärt. Redan de hittills nämnda
historierna, Herr Markurells död och Kanariehunden,
som ändå har det gemensamt, att de båda
nått lika långt i konsten att uttrycka själsliga
subtiliteter i en flärdlöst språksam
humoristisk stil, är olika: den första tyngre, kraftigare
och mera meditativ, den senare kvick,
fågellikt lätt och graciös, ibland nästan Hjalmar
Söderbergsk, t. ex. om en liten hund: »Hade
han inte varit hund är det troligt att han
varit en kanin.»
Och en tredje berättelse tolkar het lidelse
genom ömsevis naken och spänd frasering,
ömsevis öppen, lyrisk retorik: »Denna död,
som skulle rycka henne ifrån honom
ohjälp-ligare än någonting annat — och var är nu
älskarens famn? — denna död, som skulle
andas sin stelnande kyla över den lilla
kroppen — och var är nu älskarens kyss ? — denna
död som skulle borra sitt finger med skärpt
nagel ned i ett sprittande hjärta —- och var
är nu älskarens hjärta? — denna död skulle
inte lämnas allena med Babette ...» Denna
ofolkligt patetiska stil, som ju har en ton av
teater, för att inte säga heroiskt ode, är
egentligen också mycket karakteristiskt Bergmansk
— den representerar så att säga
herrskapssidan i hans kynne och är som sådan både
motsatsen och komplementet till den mera
kända sidan: det mustiga berättandet, som
tydligen lånar kraft från allt slags populär
epik, från dialekterna o. s. v. Till jämförelse
kan man här läsa anekdoterna om Lars
Ene-man eller novellen Den som en gång älskat —,
som börjar: »Fyra dar före doppardan gick
budet att Hinrik Hinrikson vurtat död»; i det
sistnämnda fallet har inlevelsen i personernas
själsliv kommit författaren att helt radikalt
låta till och med den s. k. objektiva fram-
ställningen färgas med drag ur miljöns
dialekt.
Rikedomen och styrkan i Hjalmar
Bergmans konstnärskap har ju eftervärlden börjat
erkänna allt oförbehållsammare. Fråga är
emellertid, om detta konstnärskaps innersta
karaktär inte kommer till ännu klarare
uttryck i en välsovrad novellsamling som denna
än i de allbekanta romanerna därigenom att
den strängt tyglande kompositionsformen så
oundvikligt tvingar till koncentration.
Bergmans egna, mest personliga grepp i själva
behandlingen av stoffet -— och det är väl det
som är det i egentligaste mening konstnärliga
— blir på detta sätt ofta både intensivare och
bättre iakttagbara.
Gällde det att välja ut ett stilelement i
Bergmans diktning, som med typiskheten
skall förena förmågan att peka rätt in mot
centrum i hans skapande konst, skulle
anmälaren knappast välja bland de -—-
visserligen ofta överdådigt roliga — humoristiska
vändningarna av typen: »Men att Anders
Billman stannade så länge (fjorton år),
berodde därpå att han glömt taga någon löshäst
med sig.» Sådant är krumelurskildring av
jämförelsevis enkelt slag. Däremot ville man
gärna tänka på de sinnrikt formulerade,
filosofiska allmänsatser, som ofta uppträder både
i dialog och berättelse och med ett i
bokstavligaste mening förklarande ljus belyser
allt det som kan befinnas underligt och
förbryllande i Bergmans händelse- och
handlingsrika diktvärld. Reflexioner som »Barn vill
leka, sen de blivit vuxna; vuxna vill älska,
sen de blivit gamla; gamla vill leva, sen de
dött. — Ja, det finns ingenting gruvligare för
en elak människa än att mista sin elakhet.
—-Det är inte alltid så lätt att vara ung heller —
ha de gamla esomoftast dödsskräck, så händer
det i gengäld att de unga ha livsskräck»,
o. s. v. Särskilt i samlingens sista novell,
Handel — lika lång som en s. k. kort roman
—-finns dessa filosofiska inslag utformade —
antingen som insinuant och sydländskt
kall-gnistrande replikkonst eller som vemodiga
konstateranden i närmast rysk stil — med
en virtuos kraft, som måste förvåna, när man
i bibliografin finner ett så tidigt tryckår som
1917!
Graden av ackuratess i utgivarens omtryck
—■ samtliga noveller publiceras här för första
gången i bokform •— har anmälaren inte
detalj undersökt. Ett stickprov visade, att
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
