Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller i 9 4 1
och skapar därigenom en illusion av trygghet.
Berättartonen är sådan att den ger läsaren
tillfälle att känna sig oberörd.
Det finns tills vidare ingen anledning
beklaga den tendens på bokmarknaden, som
här antytts. Det är visserligen inte osannolikt,
att man vid jultiden 1942 kan ha skäl att
hysa en annan uppfattning. Vissa tecken
tyder på att det just nu spekuleras rätt friskt
i intresset för det historiska. Men Rid i
natt! och Röde Orm är var på sitt sätt
vällyckade romaner.
Mobergs bok bygger uppenbarligen på
ordentliga förstudier rörande tids- och
miljöförhållanden.
Författaren har i allt väsentligt utgått
som segrare ur den polemik, som hans
skildring av allmogens ställning vid 1600-talets
mitt givit upphov till. Det är alldeles tydligt,
att händelseförloppet i Rid i natt! ej är någon
orimlighet — i varje fall inte i den tidens
Småland. Längre kan man inte gärna sträcka
kravet på historicitet i skönlitterära verk.
Man kan inte begära, att en diktare skall
sitta och räkna ut ett slags statistiskt
medeltal för tidsförhållandena. En viss rätt till
subjektivitet måste han ha. Thackerays
Henry Esmond — för att ta ett berömt
exempel på realistisk historisk roman —
betraktar drottning Annas tid på ■ ett ganska
ensidigt sätt. Trots detta, eller kanske just
därför, står sig boken fortfarande.
Om Mobergs roman skall ställas under
debatt, är det mera befogat att utgå från en
frågeställning som följande: Författaren har
velat säga något med sin bok, den har en viss
tendens. På grund av låt oss säga
propagandatekniska skäl har han begagnat ett historiskt
stoff. Hur passar stoffet och tendensen
samman?
Härtill kan man svara: endels mycket bra.
Svenska bönders reaktion mot en för dem
främmande social och rättslig ordning kan
utan svårighet gestaltas så, att resultatet
blir en principiell kritik av de förhållanden,
som nu råder i åtskilliga ockuperade länder.
Kritiken får i Mobergs hand särskild kraft
på grund av två omständigheter: han
idealiserar inte de förorättade, och han utgår från
ett slags Blut und Boden-teori, då det gäller
att motivera bondens rätt till jorden. Ett
utmärkt exempel på det förstnämnda
erbjuder hans skildring av prästernas ovilja mot
adeln; den är en blandning av kränkta
ståndsintressen, ortodox intolerans, klar rätts-
känsla och verklig fromhet. Porträttet av
kyrkoherde Petrus Magni hör till bokens
mest lyckade enskildheter. Utnyttjandet äv
den senare faktorn har från konstnärlig
synpunkt varit både till nackdel och fördel.
Moberg mobiliserar en hel här av delvis
svårförståeliga ord och uttryck för att ge
intryck av bondetraditionens uråldrighet;
detta tynger i viss mån. Å andra sidan har
intresset för det magiska varit till fördel för
bokens komposition. Den är uppbyggd som
ett slags lång suggestiv besvärjelseramsa;
den oformlighet, som eljest är en
genomgående svaghet hos Moberg, har på detta sätt
övervunnits.
Sen kan man undra, om suggestionen också
är historiskt övertygande. Bokens slut vill
låta läsaren förstå, att rätten är en kraft,
som inte kan undertryckas. Men varje svensk
med genomsnittlig historisk bildning vet,
att utan Karl XI:s reduktion hade
bondefriheten gått under. Enväldet räddade
bönderna ekonomiskt och socialt, men det tog
föga hänsyn till deras speciella
rättsuppfattning. Tänker man så långt som hit, passar
stoff och tendens mindre väl samman.
Det är möjligt, att detta är förklaringen till
att Mobergs i många avseenden starka roman
inte efterlämnar ett i allo tillfredsställande
intryck. En bidragande orsak kan också vara
att det finns enskildheter i boken, som,
betraktade för sig, förefaller mindre övertygande,
ehuru de inte verkar absolut stilvidriga. Detta
gäller framför allt kärlekshistorien och
skildringen av skogstjuven Ygge. Dessa inslag
påminner rätt mycket om populärt
kol-portagetryck.
Frans G. Bengtssons historiska förstudier
till Röde Orm synas framför allt ha varit
stilstudier, speciellt i Snorres kungasagor.
Ingen har tidigare i svensk prosa så obesvärat
efterbildat meningsbyggnaden, rytmen och
tonfallen i den isländska berättarkonsten.
Men efterbildningen är trots detta endast
delvis trogen. Röde Orm är i viss mån en
pastiche, men ännu mer en parodi.
Det finns i den isländska sagan en böjelse
för överdrifter. Den kommer till uttryck
särskilt, då det gäller att måla en strid eller
forma en drastisk replik. Å andra sidan går
sagan ofta till motsatt ytterlighet, då det
gäller djupa och allvarliga känslor: de hålls
tillbaka från ytan. Frans G. Bengtsson har
tagit fasta på båda dessa drag och bättrat
på dem ytterligare. Överdrifter smygs skick-
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
