Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
samtliga utsökt fina. Priset tas kanske av
Min son blir inte snickare, som på ett
fullkomligt klassiskt sätt klargör vad som är
galet i den högre skolundervisningen i
Sverige och i folks inställning till den. Det övriga
i boken är av mera växlande värde. Mest
intressanta är två roman fragment, som även
i sitt ofullbordade skick ter sig meningsfulla.
Greta Bergholmens Gryningen är en
flickas uppväxthistoria. Den är en smula diffust
berättad, men den verkar äkta och den är
välgörande fri från demonstrativt
pedago-giserande. Det är däremot inte Gösta
Carlbergs En riktig människa. Historien om
gubben Nilsson och hans dotterson innehåller
två pekpinnar: 1:0 att det inte går bra i livet
för barn, vars föräldrar framför allt strävar
efter att verka fina, 2:0 att det är en stor
fördel att slippa bli uppfostrad av kvinnor —
åtminstone i de fall, då kvinnorna är
arbetarhustrur. Pekpinnarna skadar intrycket av den
eljest i många avseenden goda och levande
skildringen av förhållandet mellan gubben
och pojken och kommer den att i onödan
verka söndagsskolberättelse.
I Olof Segers Rolf har ett budskap är det
pedagogiska syftet förenat med ett mera
varsamt handlag. Det är en historia om ett
s. k. problembarn, och författaren låter i
stort sett fakta tala för sig själva. På slutet
understrykes dock, att ett försvar mot vår
tids för personligheten farliga kollektivism
endast kan skapas av en förändrad
uppfostran, där lärarpersonlighetens kvalitet
blir den avgörande faktorn. Till följd av
bokens syfte har också avslöjandet av
orsakerna till Rolfs besynnerliga uppförande fått
något detektivromanartat över sig.
Något liknande kan iakttas i Barbro
Ljungströms Mörk knekt vid dina fötter. Det
är här fråga om ett fosterbarn, en
halvvuxen flicka, vars avhållna fostermor gifter
om sig. Läsaren tror, att flickans reaktion inför
händelsen beror på att hon svartsjukt vill rå
om modern. Men så avslöjas det, att hon i
själva verket är förälskad i den nye
fosterfadern. Denna teknik är irriterande, därför att
den gäckar läsarens vilja till förståelse. I och
för sig är eljest teckningen av den unga
flickan med hennes inre osäkerhet, som slår
över i bitskhet, och hennes tillbakaträngda
ömhetsbehov bra gjord.
Ännu mer detektivromanartad är Eva
Bergs När hon är död. Dels förekommer i
boken ett dödsfall, vars orsak klaras upp av
en psykiatriker. Dels sker det undan för
undan en del avslöjanden angående vissa
släktskapsförhållanden. Flickan Astrid, som
är huvudpersonen, lever i en säregen miljö.
Hon tror att den man, som har hand om
henne, är hennes far, men är synnerligen fästad
vid en inackordering i familjen, som hon
kallar farbror Anselm, en något avsigkommen
filosoferande f. d. teolog, som förskjutits av
sin far, regeringsrådet. På sidan 292 får
läsaren veta, att flickan är Anselms dotter, född
i äktenskap mellan honom och en tidigt
avliden kvinna, som han gift sig med mot
regeringsrådets vilja. Denne säges utan Anselms
vetskap ha styrt om att barnet blivit
adopterat. Anselm har sedermera letat reda på
flickan. I och med att släktskapsförhållandet
blir klarlagt och regeringsrådet dör, löser sig
en rad viktiga personliga problem för Anselm
och Astrid. Hur konstruerat det hela är visar
sig, om man ett ögonblick begrundar
adoptionen. Det är en huvudregel i svensk
familjerätt, att föräldrarna eller den av föräldrarna
som är i livet, skall ha vårdnaden om barnen.
Endast genom domstols beslut kan en far
berövas sitt barn, och det är otänkbart att
han i ett sådant fall inte skulle underrättas
om var man placerar detta. Man tror inte på
historien, hur skickligt författarinnan än
har fogat samman sina pusselbitar. Allt
detta och en hel del annat här ej specificerat
besvär har Eva Berg gjort sig för att få
berättelsen överraskande och spännande och
underhållande. Och det har den blivit. Men
den har samtidigt fått en icke avsedd ton av
overklighet över sig. Emellertid finns det
också partier av boken som är trovärdiga
och levande — väsentliga partier f. ö. I
skildringarna av Astrids skräcksyner i
ensamheten om natten och av hennes
självmordsplaner, då hon känner sig övergiven
och totalt besviken, finns det en skarpsynt
ömhet.
Olof Segers nyssnämnda roman är inte
enbart en bok om barn och uppfostran; den
handlar också om läraryrkets problem.
Författarens viktigaste synpunkt är att det
krävs uppriktighet i förhållandet mellan
lärare och lärjungar. Och härför fordras i sin
tur, att läraren kan vidgå de svagheter han
har eller har haft. Samma tankegång
återfinnes i Ingegerd Stadeners debutbok Och
ingen ser att min daphne blommar. Den är
där motiverad med kristna argument. Den
unga, snart medelålders lärarinnan, som fått
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
