Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam amici: Kārlis Zāle (6. XI. 1888—19. II. 1942). Av Francis Balodis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francis
B a I o d i s
Antalet av Kärlis Zäles verk är stort;
jag har icke möjlighet att på dessa sidor
nämna och omtala dem alla; Jänis Silins,
docent i lettisk konsthistoria vid
universitetet och vid Konstakademien i Riga, har
1938 i sin lettiska monografi »Kärlis Zäle»
skildrat hans liv och verkande, liksom
också hans framgångar intill det året. Här
må blott Zäles viktigaste verk i korthet
omnämnas så som jag personligen känner
och förstår dem. Såsom redan nämnt få
skulpturerna på Brödrakyrkogården och
Frihetsmonumentet i Riga betraktas som
Kärlis Zäles huvudsakliga livsverk.
Om också Zäle i sitt arbete vid
Brödrakyrkogården var bunden av den redan av
trädgårdsarkitekten A. Zeidaks utarbetade
planeringen och indelningen av arealen och
även i viss mån påverkad av några av
arkitekten professor P. Fedders och docenten
A. Birznieks föreslagna detaljer, så måste
dock fastslås att på initiativ av konstnären
själv några ändringar ännu kunde komma
till stånd och att sålunda även
kyrkogårdsanläggningens slutgiltiga gestaltning
överhuvud egentligen blev hans verk. Så
lyckades det också Kärlis Zäle att i
skogskyrkogårdens furuskog vid Riga skapa det
gripande och väldiga monument, med vilket
helt visst blott få skapelser av andra
mästare kunna jämnställas. Genom en
monumental i tuffsten huggen portal med
krigarfigurer hållande sänkta fanor och
sedan genom en lindallé, som skulle smyckas
med omväxlande några få granitbänkar och
byster av lettiska hjältar, kommer man till
en ekdunge på en upphöjd, arkitektoniskt
infattad och delvis med tuffsten belagd
platå för högtidliga minnesfester, med
ett av törnegrenar omslingrat heligt
eldaltare, likaledes av tuffsten, i centrum.
Bakom detta, i en fördjupning, i rik
arkitektonisk omramning, blott prydd av få
skulpturer, längst i fonden av anläggningen
vid den höga Latvigafigurens fötter, ligger
den väldiga brödragraven med flera hundra
begravda krigare under gemensam
blomsterutsmyckning och blott med
namnangiv-ningar på den närliggande likaledes
gemensamma infattningsmuren av tuffsten och
cement. Väldiga gestalter av döende
ålderdomliga ryttare smycka trappan till denna
massgrav; och knäböjande likaledes
ålderdomliga krigarfigurer med de lettiska
provinsernas och städernas vapen, i
rundplastik eller relief, vid foten av
Latviga-figuren, med sammanrullad fana och
lagerkrans av brons, symbolisera den sorg
och tillika den hedersbevisning som det
lettiska folket ägnar de i frihetskampen
fallna.
Då man vandrar genom denna
anläggning tyckes det som om man ginge genom
en sagovärld på andra sidan det timliga,
där döda krigare leva vidare ett
hemlighetsfullt skuggliv efter döden — »dödade
i kriget och dock odödliga», som det heter
i en lettisk folkvisa. Kärlis Zäles figurer
skildra visserligen fysiskt fattbara, stora
och mäktiga krigare ur den lettiska
forntiden, de fria lettiska kungadömenas tid
i 10—I2:te århundradena — men det har
lyckats konstnären att framställa dem
såsom uppenbarade ur drömvärlden. Det
är hjältegestalter huggna i sten, och dock
vill det tyckas som svävade dessa gråa
tuffstenkrigare ljudlöst och hemlighetsfullt
till brödragraven för att hylla dem som
fallit för sitt folk och sitt land: för att
också leda frihetskrigens hjältar in i kretsen
av dessa sina förfäder ur forntidens
hjältetid, emedan de ha ljutit sitt blod för samma
ideal, för friheten . . .
En lettisk folkvisa berättar om urgamla
föreställningar att »Guds söner» kommo
ned från himlen för att på slagfälten
insamla de fallna hjältarnas själar, kläda
dem i vita mantlar och föra dem till Guds
boningar, emedan de äro odödliga: Zäles
skapelser på Brödrakyrkogården synas vilja
levandegöra dessa föreställningar. Det är
diktaren och romantikern Zäle: den brin-
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
