Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den gåtfulla tiden. Av Uno Florén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gåtfulla tiden
Av Uno Floren
A, tid har en sällsamt skiftande
innebörd. Vi säger, det är en ond tid, och vi
menar, människorna är onda. Vi säger,
tid är pengar, och några ännu unga ser en
ständig morgonrodnad, och känner sig som
millionärer, medan de andra hetsar från
handling till handling, som om de
därigenom kunde köpa sig förlängt
tillståndsbevis här på jorden. Vi påstår att konsten
är tidlös och menar då benådade
prestationer i ord och sten formade i det
förflutna av människohänder, som drömde
om oss, som vi själva drömmer om oss.
Bestod inte Homeros storhet i att han så
väl kunde citera Shakespeare! Vi säger att
sanningen är evig, det innebär alltid en
sporre för de missförstådda och en slutlig
chans för våra ideal. Och när vi sagt detta
och talat oss varma och förvirrade, tar vi
mekaniskt upp fickuret och säger: Nu är
klockan en kvart i tolv, nu måste jag iväg
till jobbet. — Människoanden har dömt
sig att sitta fastnaglad vid visarkorset.
Det har hänt er, ty det har hänt alla, att
ni fått vänta en timma förgäves. Ni har
känt förargelse, det är som hade ni gått
miste om sextio minuter av ert utmätta
liv, ni har plötsligt erinrat er de outförda
plikterna, de sparade gärningarna: är ni
författare hade ni kunnat skriva de
sexhundra orden om odödligheten, är ni
skomakare hade ni hunnit pligga de två paren
sulor, som så hastigt slitas på vandringen
mot lyckan.
Ni har själva kommit för sent. Ni har
lyssnat till den musik, som låter oss falla
inåt mot oändliga djup, där blev ingenting
för sent, ingenting hette uppbrott, varken
29—Ord och Bild 5i:a årg.
början eller slut. Eller ni har suttit på en
badstrand och anlagt solbrännans make up,
detta firmamärke, som anses representera
hälsa och skönhet hos en ras, vars högsta
stolthet är att den är vit. Ni har försjunkit
i julisolens hetta och kronometrarna har
tickat förgäves. Men efteråt har ni haft
svåra samvetskval, ty ni har förbrutit er
mot det sammanbindande hemska i
människors gemenskap, den gudomliga
auktoritet, som kallas klockan och som kräver
absolut disciplin.
Vi talar inte om våra prästbetygsår, som
om de betydde visdom, vi vågar inte
inbilla oss, att vi kan bläddra oss till
erfarenhet ur en almanacka. Och ändå för de flesta
av oss består livet i att räkna timmar och
minuter, vi fattar inte livets väsen, fast vi
ständigt erfara det, hur krymp.er inte dagar
och år samman i minnet mot lidandet, och
på en gång, hur lever inte jagets drömmar
kring kärleken, obundna av urtavlor och
pendylens svängande rörelser.
Bor inte mänsklighetens största olycka i
klockans runda joviala ansikte, som döljer
neurasteni? Livet slaviskt underordnat ett
maskineri, som snurrar två ledlösa
pek-fingrar kring en vanställd bild av tiden,
vad har det att se fram emot? Det är en
dåraktig illusion, att man någonsin skulle
kunna haka fast tiden vid skruvar och låta
den levra sig till en binnikemask med
räknade proglotider. Slog en enda gång
sekunderna i harmoni med hjärtat, gav oss
inte den mekaniska tiden tabellivet, väntans
plåga, åldrandet, fruktan för döden?
Går-natt och morgondag, inget nu, endast en
piska av eld, som snärtar vårt innersta hopp
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
