Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juhani T er v a ‡> ä ä och hennes dramatik
digheterna förbjödo dess uppförande; den var,
kan tänka, alltför radikal och farlig för den
ryska statsmaktens prestige. Redan med sitt
debutarbete råkade författarinnan alltså i
konflikt med byråkratiens representanter.
Hon hade blottat, om inte en lejonklo, så i
alla fall en vilja och ett temperament, som
inte trivdes på allfarvägen. 1914 utgav hon
romanen »Människor bakom dimman»
(Uduta-gused), en bok som numera, om man får tro
ryktet, räknas till Estlands klassiska
litteratur. Men så kom, som sagt, kriget emellan
och allt vetenskapligt och litterärt arbete
sköts åt sidan, ty livet och tiden krävde
andra insatser och intressen av Hella
Vuoli-joki. Det skulle förflyta inte mindre än 17
år innan hon på nytt börjar skriva, men
under dessa år har hon också samlat ett rikt
stoff av erfarenhet, av människokännedom
och — dramatiskt material. Själv berättar
hon om vändpunkten i sitt liv för en svensk
intervjuare ungefär följande:
Nu tror Ni att jag var en direktör med cigarr i
munnen, en som med andra ord visste föga eller litet
om sina företags drift. Det är alldeles felaktigt. Jag
har studerat sågverksindustrien inifrån och från
begynnelsen. Vad som intresserade mig var industrien,
inte pengarna. Pengar har jag lyckligtvis alltid haft
så gott om, att jag inte behövt bekymra mig om dem.
Men jag satt och såg på mina kolleger i styrelserna,
såg hur ängsliga och écliaufferade de var, och lärde
förstå penningens betydelse. Och under alla dessa år,
under hela mitt liv, har jag varit journalist och
dramatiker, jag har upplevt den dramatiska stegringen och
kulmen hundratals gånger och på hundra olika sätt.
Hela tiden visste jag att jag skulle komma att skriva.
Hela tiden samlade jag stoff... När jag fyllde 45 år.
vaknade jag plötsligt upp och insåg att det var på tiden
att börja, om jag skulle hinna uträtta vad jag tänkt...
Jag sålde mina aktier och lämnade affärerna för att
helt koncentrera mig på mitt författarskap. Jag har
så oerhört mycket att hinna med. Livet är ju så otroligt
rikt på möjligheter. Det är aldrig för sent för en
människa att börja ett arbete. Men det är alltid för tidigt
hon tvingas att sluta... Där har Ni förklaringen till
att jag, sedan jag som 45-åring på allvar började
skriva, hunnit med inalles 7 pjäser (intervjun är från
år iq37, då »Kvinnorna på Niskavuori» spelades i
Sverige) — jag behövde inte fundera, jag hade dem
färdiga allesammans, det var bara att få dem på
papperet. Man har ofta frågat mig om jag studerat
teaterns teknik. Det har jag aldrig gjort. Livet självt
är den bästa tekniken...
Detta uttalande, där varken det naiva eller
det självmedvetna inslaget saknas, är mycket
karakteristiskt för Hella Vuolijoki, och det
kommer mig att tänka på två andra diktare,
vilka vid ungefär samma ålder lämna
affärerna, för att helt koncentrera sig på sin
författarverksamhet: dramatikern, tysken Georg Kai-
ser och novellisten, amerikanaren Sherwood
Anderson. Vi kunna i dessa fall se någonting
karakteristiskt för vår tid: det praktiska livets
män och kvinnor, som plötsligt bli medvetna
om det meningslösa i sitt vaneliv och göra
revolt mot en standardiserad tillvaro. Den
berömda episoden i Sherwood Andersons liv,
då han en dag på kontoret avbryter sig mitt
i dikterandet av ett brev, tar sin hatt och ger
sig i väg från alltsammans, för att börja på
nytt som författare, är ju redan klassisk.
För Hella Vuolijoki, som är en synnerligen
livskraftig och positiv personlighet och vars
utbildning utgör en harmonisk förening av
akademisk bildning och praktisk
affärsverksamhet, har denna brytning i livslinjen
tydligen skett utan större komplikationer och
psykiska påfrestningar. Hon betonar själv
att hon ingalunda direkt vantrivts inom
industri- och affärsvärlden, utan att hon
tvärtom från den hämtat uppslag, idéer och
slagkraft för sitt blivande författarskap. Hon har
hela tiden handlat målmedvetet, på lång sikt
så att säga.
Till påståendet, eller skall jag säga skrytet,
att den blivande dramatikern inte studerat
teaterns teknik måste vi naturligtvis förhålla
oss en aning misstänksamma. För det första
har ju fru Vuolijoki alltid varit intresserad
för teatern och på sina många resor har hon
varit i tillfälle att se många länders scenkonst
och dramatiska litteratur. För det andra har
hon med säkerhet läst en hel del dramatik, i
synnerhet tysk och engelsk. Själv medger hon,
att speciellt Bernard Shaw utövat ett starkt
inflytande på henne. Men hon har också för
undertecknad berättat att hon egentligen
aldrig haft något intresse för dramats teknik.
Allt vad hon skriver har sin motsvarighet i
verkligheten — uttrycket får naturligtvis inte
tas bokstavligt — och hennes dramatiska
gestalter skapas mer eller mindre spontant med
denna verklighet som underlag — utan någon
medveten tanke på de tekniska kraven. I
denna missaktning för dramats regler och
normer ha vi också att söka förklaringen till
de uppenbara svagheterna i hennes dramatiska
produktion: överdrifterna,
sentimentaliteterna, bristande formsinne och oförmågan att
avsluta ett stycke. I så gott som alla hennes
skådespel är första akten den starkaste och
slutakten den svagaste. Kritiken har också
påpekat hennes svaghet för sensationsmättade
scener, en svaghet, som föranlett mången
kritiker att insinuera ett inflytande från sådana
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
