Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
vitterhets historia försummades.» I
fortsättningen får vi veta, att Franzén i och med
akademikritiken var praktiskt taget slut som
skald: »Hans livsintressen blev allt mer rent
religiösa, under det poesien trädde i
bakgrunden. Och ehuru han fortfarande diktade
mycket, även i stora ramar, så var dock hans
fantasi mattad, och det mesta av hans senare
alstring är död poesi.» Nu är att märka, att
Franzén under denna senare epok, som
Warburg kallar litterärt död, skrev sina bästa
dikter — psalmerna! I själva verket är
avbrottet i hans utveckling en ren
konstruktion. Både personligt-religiöst och
konstnärligt befinner sig Franzén i oavlåtlig
utveckling, och hans psalmer fortsätter logiskt de
ungdomliga ansatserna i sången över Creutz.
2.
Ytterligare en omständighet är här av vikt.
Vi har i Sverige förmånen av att äga en
kristen svensk historiefilosofi, mer
sammanhängande och mer djupträngande än kanske
något annat protestantiskt folks. Det går
genom svenskt kulturliv en mäktig linje från
Geijer över Harald Hjärne fram till Einar
Billing och Nathan Söderblom. Alla dessa
tänkare har försökt se Guds uppenbarelse i
historien, även i folkets historia. Geijers
föreläsningar om »Människans historia» år
1841 — vem tänkte på att förra året fira
deras hundraårsminne? — är möjligen den
viktigaste händelsen i svenskt
universitetsliv. Den störste svenske tänkare som levat
gjorde nämligen där upp med hegelianismen,
sin samtids modefilosofi, och han gjorde det
med kristna argument. Att märka är, att det
är från Hegel som all vår tids maktlära
utgår: både den kommunistiska marxismen och
den sorelska fascismen har sina rötter i den
tyske filosofens teori, som vill acceptera allt
framgångsrikt historiskt skeende som i sista
hand ett utslag av Guds vilja, ett
realiserande av Guds världsplan. Geijer såg tidigare
än någon annan hos oss faran och ställde
mot denna åskådning — som nu hotar
västerlandets kulturella grundvärden — sin kristna
syn på människans och kulturens historia.
Harald Hjärnes historiesyn är ännu inte
tolkad; sannolikt behöver man tillgång till
hans korrespondens — särskilt med
Söderblom — och personliga uppteckningar för att
kunna definitivt bestämma arten av hans
historieuppfattning. Att denna hade en
kristen karaktär, är emellertid tydligt, även om
detta framgår mer av vissa överraskande
principiella deklarationer än av hans
konkreta historiska skildringar. Bland dessa
hans deklarationer finns en mycket berömd,
som man emellertid aldrig kan citera för
ofta, och som bör ha sin plats även i denna
snabba översikt. Jag tänker på de
majestätiska orden:
Den mänskliga utvecklingens lagar gå sin ostörda
gång genom tiderna med eller mot de handlande
personernas och folkens vilja. Vilka äro dessa lagar?
Ingen känner deras innersta väsen, men deras
verkningar spåras stundom mer eller mindre tydligt, när
man uppmärksamt lyssnar till det förflutnas röster.
Någon gång liksom framskymtar i själva händelsernas
sätt att forma sitt eget sammanhang någonting, som
liknar ett mänskligt anlete, med ett både strängt
och milt leende över folken, som tro sig gå sina
egna vägar men alltjämt hinna även dit de aldrig
velat. Om denna glimt är en villa, så väckes likväl
aningen, att utvecklingens oblidkeliga lagar i
verkligheten ej äro ett system av torra regler utan
yttringar av en personlig vilja, mot vilken ingen annan
någonting förmår. Och mitt i världshistorien reser
sig en personlighet, som icke liknar någon annan
av dem vi känna. Han visar framåt mot ett mål,
dit folkens alla villovägar sammanlöpa i en frid,
som övergår alla deras planer och drömmar. Tron
på Kristus är en utvecklingens och livets makt, som
sedan Hans dagar behärskar världen även mot dess
vilja men stärker viljor som träda i Hans tjänst.
Detta är en av den svenska kristna
humanismens klassiska grundtexter. Som poesi har
orden blivit mäkta beundrade. Mera sällan
har man velat inse, att orden också rymmer
ett historiskt forskningsprogram, en alldeles
bestämd syn på historien och människornas
andel däri.
Hjärne motiverade sin historiesyn
konsekvent kristet. Han skönjde i folkens liv »en
vilja högre än vår egen», han såg som
historiens mål att »människorna och genom dem
de särskilda folken» skulle »frälsas från
syndens, de eggande lidelsernas och det inbördes
hatets övervälde»; världsfreden var för
honom »det mål, vartill mänskligheten enligt
kristendomens förkunnelse har att oändligen
närma sig». Tron på rättssamhällets bestånd
och stigande fullkomning förutsatte enligt
Hjärne tron på en »världsordning, som
legitimerar rättens krav såsom ovillkorligt
förpliktande», och varje sådan tro bygger i
sista hand på »en oförklarlig övermänsklig
hjälp, som skänker statsmaktens målsmän
förtröstan att hävda dess bestånd».
Ännu märkligare — ehuru för de profana
svenska kulturarbetarna tämligen okända —
är biskop Einar Billings tankar om
historien som »frälsningshistoria». I motsats både
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
