Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristendom och Utter utur histori a
gärna tänkte sig försoningen som en mänsklig
prestation, kan han här i den första
julpredikan tala om att Gud »har som försonare i
vårt ställe uppfyllt den gudomliga lagen,
ehuru han som lagens herre ej var dess bud
underkastad. Han har uppfyllt den av sin
fria vilja med ödmjukt och förkrossat sinne
liksom en förkastad syndare. Och just
härigenom har han avlett straffet från våra
brottsliga huvuden på sitt eget oskyldiga och
gudomliga ...» I den andra julpredikan
heter det också i märkligt personliga ordalag:
»Vi, som tro på försonaren, vi skulle vara
oförsonliga? Vi, som leva av hans förlåtelse,
vi skulle icke vilja förlåta våra bröder?»
Samma klart kristna försoningslära möter i
»Nattvardsbarnen» och i Tegnérs predikan i
Tolgs kyrka, då han installerade Heurlin:
Predika därför läran om den korsfäste, om det
gudomliga offret för världens synder, om den store
fridsstiftaren mellan himmel och jord, predika
försoningens lära till bättring, till tro, till salighet; ty
försoning är kristendomens märg och kärna, hon är
på en gång det högsta för förnuftet och det
tröstefullaste för hjärtat, hon är den borttappade, den
igenfunna nyckeln till himmelrikets portar.
Av vikt — därför att det ger en ny bild
av Tegnér — är att fastslå, att denna nya
upplevelse av korset ligger bakom Tegnérs
accepterande av biskopskorset några år
senare. Hur hårt engagerad han var av
försoningsproblemet, visar det faktum, att han
just det avgörande året, 1820, påbörjar
slutromansen i »Fritiofs saga», som just heter
»Försoningen», ehuru det mesta av diktcykeln
annars var oskrivet. I »Nattvardsbarnen»
ville han uppenbarligen samla sig till en klar
programförklaring.
Har man en gång hunnit fram till detta
resultat, anar man, att den gängse bilden
av Tegnér som den apolliniske diktaren,
som aldrig på allvar bar sin biskopskåpa,
bör modifieras. För den kommande
Tegnérforskningen gäller det nu att fördjupa
analysen: att visa upp, vilka personliga
erfarenheter det var som tvingade Tegnér fram till
korset, att följa hans fortsatta kamp med
försoningsproblemet och visa, hur trogen —
respektive otrogen — han under sitt senare
stormiga liv var mot sitt livs avgörande
upplevelse.
4-
Sveriges andre store författare är August
Strindberg.
Jag anar, att blotta nämnandet av hans
namn i detta sammanhang kommer att
chockera mången. Skulle Strindberg,
hataren, upprorsmannen, revoltören, den evige
fienden till alla sina vänner, mannen med de
tre tragiska äktenskapen, vars liv överflödar
av grymma och brutala intermezzon, och
som tidvis icke var rätt klok — skulle han
verkligen kunna tjäna som exempel på hur
det skapande snillet är ett Guds verktyg?
Förvåningen bottnar i vår oförmåga och
ovana att tänka kristet, när det gäller dessa
ting. Vi tror på Gud —- i skyn och i våra
egna hjärtan. Men vi har läst för litet av våra
profeter ■—- Hjärne, Billing, Söderblom —
för att våga tro på honom som en levande
makt i vårt folks andliga liv.
Hur har Strindbergs religion uppfattats av
forskningen ?
På uppdrag av Olaus Petristiftelsen höll
vår främste kännare av Strindberg, professor
Martin Lamm, för några år sedan en serie
föreläsningar över ämnet »Strindberg och
makterna»; författaren säger inledningsvis,
att hans »avsikt varit att skildra
förutsättningarna för Strindbergs omvändelsekris, de
olika utvecklingsskedena i den och till sist
ge en översikt av de för honom själv
bestående resultaten». Utan tvivel är denna
föreläsningsserie av stort värde. Den fäster sig
främst vid Strindbergs primitivism. Han är
en vilde, inplacerad i ett modernt
kultursammanhang, och när hans eget liv brister,
söker han sin tillflykt i en rent magisk
religiositet, med skrock och spökerier som
viktigaste ingredienser. Vi känner alla till den
kris, som Strindberg själv skildrat i »Inferno»
och »Legender», och de flesta av oss tänker
väl främst på dessa beklämmande skildringar
av primitiv magi, när vi hör talas om
Strindbergs religiositet. Vi minns, att Strindberg i
tre år tvekade, om han skulle publicera sin
uppgörelse- och straffbok »Svarta fanor» med
dess mördande angrepp på ett flertal av hans
vänner, och att hans resonemang, när han
äntligen fattade beslutet att låta trycka den,
gick ut på att han av Gud tvingades till detta.
Han slog upp i Bibeln, berättar han själv,
»och fick upp Jobs bok (skall förmodligen
vara Jonas), där profeten tvingas fram att
profetera, även när han dolde sig. Detta
hugsvalade mig . . . Men det är en fasans
bok.» Han känner sig som den »Ende Sannes
sakförare emot avgudadyrkarna», som det
heter i hans sista drama »Stora landsvägen»,
och i »Blå boken» excellerar han i utomordent-
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
