Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Rembrandt tecknande. 1645.
komlingar. Men han förkroppsligar också
den växande samhällsandan hos ett ungt
folk som tillkämpat sig frihet och
självstyre. Den på en gång friare och
kollek-tivare samhällsform, som borgarrepubliken
företräder gentemot de feodala
självhärskardömena, avspeglar sig framför allt i
grupporträttet, skrånas och gillenas
färgrika vapensköld, sådant Rembrandt
utvecklar det till allt större rörlighet och
enhet. Det är naturligt att denna
utveckling kulminerar i ett skyttestycke, en
apoteos till den krigiska äran och till den
kollektiva försvarsberedskapen, som enat
de enskilda medborgarna i gemensam
handling och säkerställt landets oberoende.
Rembrandt lyfter sig som porträttmålare
till historiemålare. Han målar nationens
porträtt i stället för de 18 beställarnas.
Deras ansikten försvinna inte. Men de
underordna sig helheten. Och de
underordna sig Rembrandts eget, ett av
soldaternas som dyker upp ur bakgrundens
dunkel, »historiefiguren», regissören och
rollskaparen i det historiska dramat, som
i kraften av sin fantasi, sin hänsynslösa
egenart ger deras begränsade tillvaro en
högre mening, ett historiskt liv.
Det hade varit för mycket begärt att
de goda clovenierskyttarna skulle ha svingat
sig upp till denna historiska syn på sig
själva. De ville inte böja sig under en
egenmäktig konstnärsvision. De kände sig
djupt besvikna, och Rembrandt hade med
ens gjort sig förlustig det anseende och den
popularitet han förvärvat som
borgerskapets betrodde porträttör.
Men Rembrandt hade dessa år lidit större
förluster. 1640 dog hans mor, 1642 Saskia.
De intimaste familjebanden hade upplösts,
hans plats i samhället var en annan.
Hädanefter blir han alltmer en ensam man.
Det är också ett helt förändrat ansikte,
som möter oss redan i det självporträtt
från 1643 som sedermera försvunnit. Blicken
är långt borta, fjärrskådande, fördrömd,
dräkten enkel och indifferent, hela uttrycket
tillbakadraget och frånvarande som hos
någon som lever i en annan värld. Det är
det år, då Rembrandt målar Saskia ur
minnet, med ringen som man aldrig
tidigare sett henne bära, en återvunnen brud.
De följande årens självporträtt ha något
av samma uttryck, av noli me tangere, av
djup eftertanke, av dystert grubbel, som
inte fanns där tidigare. Det är uttrycket
hos en man som har dragit sig tillbaka
inom sig själv, begrundande sig själv och
världen, misstrogen inte bara mot
människorna, utan mot sig själv och livet. Det
finns ingenting av livshunger och yttre
äregirighet längre i detta ansikte, som
redan börjat åldras.
Rembrandt ser nu sig själv som den han
verkligen är: konstnären, yrkesmannen.
I en av sina yppersta etsningar har han
avbildat sig själv som tecknare (1645).
Det är det mest sakliga, objektiva porträtt
han skapat av sig själv. Ögat följer handen
i dess rörelser med en osviklig precision,
med en intensiv uppmärksamhet, som är
nästan plågsam. Men denna till smärta
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
