Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf reel V e sti und tolkad av
Gabriel Alw.
Grönköp ing s s kal den Alfred Vestlund
och kans kolleger på p ar nas s en
Av Hans Ruin
S*- S ]- T hände en gång under en
akademisk föreläsning över ett
litteraturhistoriskt ämne att auditoriet reagerade på ett
ganska överraskande sätt när föreläsaren
föredrog några klassiska dikter, som på sin
tid varit mycket berömda. Ett leende spred
sig bland hans studenter och försatte honom
själv i en svårt bemästrad situation.
Så t. ex. var löjet där när Frese i en
dikt öppnar sitt hjärta för oss och
bekänner:
Jag minns, när vi vår’ hjordar bette,
Där enighet i lugna vikar ror,
Och nöjet i de låga hyddor bor,
Där menlös lusta djuren rette
Och vi had’ nog i kärleks överflöd.
Att se det gräs, som bliva skull’ vårt bröd.
Bättre gick det inte med Creutz’ »Ode
över ängslan»:
Låt molnen himlens facklor dölja
och kala tallar hota skyn;
Låt höstens floder fälten skölja
och klippor gränsa himlabryn;
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
