Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönköpingsskalden Alfred Vestlund
för varje poet: det känsliga sinnet för det
undanskymda och lilla, som ofta är en
styrka i det poetiska ingeniet, utmanar
lätt det hjärtlösa löjet vid den minsta
brist i den poetiska behärskningen.
6.
Den finlandssvenska diktaren Gabriel
Lagus, som visserligen inte hör till
parnassens främste, men i varje fall var en
poet att räkna med under de poetiskt
magra 60- och 70-talen i Finland, har i en
versberättelse »Liten Karin» skildrat, hur
en herrskapsyngling från staden — av allt
att döma diktaren själv — förälskar sig i
en fiskares dotter, som emellertid, efter
många vackra och rörande scener, låter
kärlekssagan få ett hastigt slut. Liten Karin
har inte glömt att hon är »född till
tjänarinna» och hon inser att hennes älskade
»ungherre» snart kommer att träffa en
annan, som skall passa honom bättre. Hon
bjuder honom därför farväl, och hjälten
tar emot offret och drar sig tillbaka under
utläggande av rika lyriska rökridåer, som
likväl inte ett ögonblick förmå skymma
den förnuftets klara sol, som flickans
avskedsord låtit uppgå över hans väg:
Hur rätt hon dock haft jag fann,
vi fostrats för skilda öden,
det kunde ej mer gå an.
Denna sortie — en av de slätaste svensk
diktning känner — torde inte ha
överträffats ens av Alfred Vestlund, som av
hänsyn till skaldekallet och sin ställning i
Grönköping såg sig tvungen, såsom vi
redan haft anledning beröra, att vara på sin
vakt gentemot alla de ljuva
uppenbarelser, som hotat snärja honom i sina garn,
men som han dock i sin fantasi omger med
poesiens hela rosenskimmer:
På nytt var sträng uti min barm,
min barm, den brett violoncellska,
stämt upp sin elegi så varm
om kvinnor, som mig ej fått älska,
om kvinnor utav skild profil
— så ariska som israelska —,
jag haft till bords, i båt, i bil,
om alla, som mig ej fått älska.
Poesien tål inte betänksamhet och
oför-blommerad beräkning. Flickan, som
övervinner sig själv och begår ett personligt
offer, är en poetisk figur, men ynglingen,
som med tanke på egen framtid tar sitt
förnuft till fånga, är en pajas, hur vackert
han än stämmer sin lyra.
Poesien är en ömtålig sak. Den har sina
lagbud, som inte få överträdas — inte
ens i detaljerna. Poesien kräver radikalitet
och precision på samma gång. Det går
inte att vara så betänksam som Creutz,
som säger att blommornas gudinna efter
något motstånd finner sig i att
mognadsguden segrar, eller så kritiskt prövande i
den numerära uppskattningen av
föremålen i en synbild som Gellerstedt, som
ser väderkvarnarna på åskammen och
taxerar dem till »jag tror visst hundra».
Ca-tullus sjunger om de hundraden och
tusenden av kyssar han vill hämta från sin
Lesbias läppar. En känd granskare av
poesiens språk har utan tvivel rätt när
han framhåller att det hade varit
omöjligt att i samma tonart besjunga ett antal
av låt oss säga etthundratretton eller
två-tusentjugusju kyssar.
Det är därför alltför precist när
Grönköpingsskalden säger:
Nu är den dystra vår utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Det är tvivelaktigt om det gått att säga
bara Karlfeldt, men i varje fall är det för
precist när han säger E. A. Karlfeldt.
Jarl Hemmer har en gång skrivit en
vacker hyllningsdikt på Runebergsdagen
den 5 februari, där det bl. a. heter:
Nu slår en natt i stjärnljus silverfärg
från oss till evighetens kust sin bro,
nu buga furorna på milsvid mo
och mumla andaktsfulla: Runeberg . . .
De tre första versraderna äro
oklanderlig poesi. Men »grönköpingseffekten» kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
